- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär /
951-952

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schari - Scharkije - Scharlachberger - Scharlakan - Scharlakansfeber

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

betydande ström, Fafa. Uam är i sitt öfre lopp mycket
spärrad af forsar, men blir segelbar ofvanför
Fafas mynning. Nedanför denna får den namnet Bahr
Sara. Omkr. 9° 20’ n. br., 18° ö. lgd upptar den
fr. h. Bamingi, som bildas genom förening af S:s
östligaste källor och som förr ansågs vara S:s öfre
lopp. En af dess grenar, Kukuru, uppstår under 7°
n. br., 21° 15’ ö. lgd. Omkr. 145 km. från sin källa
blir Bamingi segelbar, med 3,6 m. djup och sakta
lopp. Under 8° 42’ n. br. upptar den fr. v. Gribingi,
som uppstår under 6° 20’ n. br., är smal och snabb
med bergiga stränder och ofta afbruten af forsar,
men segelbar vid högvatten från 7° n. br. Omkr. 100
km. ofvanför föreningen med Bahr Sara inflyter i
Bamingi fr. h. en annan stor flod, Bangoran, som
uppstår under 7° 45’ n. br. och 22° ö. lgd, i en
höjdkedja, som skiljer Dar Runga och Dar Banda, och
liksom Bamingi rinner genom öppna eller buskbevuxna
slätter med isolerade granitåsar. Nedanför Bahr
Saras och Bamingis förening blir S., som floden
nu kallas, en stor flod, med på sina ställen en
bredd af 6,5 km. under regntiden, men dess dal,
innesluten af höga trädbevuxna bankar, har många
tillfälliga sjöar och uppdämda vattensamlingar, rika
på flodhästar och krokodiler, liksom landet omkring på
vildt af alla slag. Under 9° 46’ n. br. mottager den
fr. h. Bakare l. Aouk, hvilken liksom Bahr es-Salamat,
som ingår i S. under 10° 27 n. br., genomlöper ett
vidsträckt torrt område i södra Wadai och därför
är vattenfattig. Under 10° 12’ n. br. utsänder
S. en sidoarm, Ergig, som återförenar sig med
hufvudströmmen under 11° 30’ n. br. Under 12° 15’
n. br. mottar S. fr. v. sitt största tillflöde,
Logone, hvars öfre grenar, Pende och Mambere,
uppstå långt i s., mellan 6° och 7° n. br. i Adamauas
bergland. Under 11° n. br. står Logone i förbindelse
med Binues system genom Tuburiträsket, som sänder
en kanal till Logone, en förbindelse, som Largeau
närmare undersökt. Nedanför Logones mynning delar sig
S., nu en ståtlig flod, i flera armar, bildande ett
alluvialt, vid högvatten öfversvämmadt delta, innan
den når Tsad. Från Uams källor till sjön är afståndet
fullt 2,250 km. – S:s tillvaro blef känd genom
Oudney, Denham och Clapperton, de förste européer,
som sågo Tsad (1823). 1852 tillbragte Barth någon
tid i trakten kring nedre S. och Logone, och 1872–73
undersökte Nachtigal deras hydrografiska system samt
Gribingi, som han kallade Bahr el Ardhe. Det var först
sedan Tsadbäckenet delats mellan Storbritannien,
Frankrike och Tyskland (1885–90), som den systematiska
undersökningen af S:s system företogs. De mest
framstående forskarna ha fransmännen varit. 1896
nådde E. Gentil Bamingi och for på en liten ångbåt
utför floden till dess mynning. Tillvaron af Bahr Sara
blef känd genom C. Maistre 1892, och 1894 upptäckte
F. J. Clozel Uam. 1900 påvisade A. Bernhard deras
identitet. 1907 följde en expedition under kapten
E. Lenfant Uam–Bahr Sara från dess källor till
föreningen med Bamingi och visade, att det var S:s
rätta öfre lopp. Samma expedition upptäckte också
Logones biflod Pende. Lenfant hade förut (1903)
påvisat sambandet mellan Binue och Logone. Från S:s
mynning i Tsad går en ström öster ut mot Bahr el
Ghasalkanalen, och denna kanal har antagits vara ett
torrlagdt tillflöde till
sjön, men undersökningar af de franske
vetenskapsmännen E. F. Gautier och R. Chudeau ha ledt
till den åsikten, att S. icke slutat i Tsad, utan
medelst Bahr el Ghasal passerat mellan Tibesti och
Ennedi och upphört i någon schott i Libyska öknen. Att
S. kan ha nått Nilen, är en icke omöjlig hypotes. Se
Lenfant, "La découverte des grandes sources du centre
de l’Afrique" (1909).
Wbg.

Scharkije, provins i Nedre Egypten, ö. om Nilen,
s. om Mensalasjön. 3,425 kvkm. 964,000 inv. (1912),
hvaraf omkr. 100,000 nomadiserande beduiner i
stammar. Hufvudstad är Sagasig.
(J. F. N.)

Scharlachberger, hvitt vin af andra klass från
Rochusberget vid Bingen (Rhen-Hessen).

Scharlakan (it. scarlatto, af pers. sakarlat),
en bjärt röd färg med dragning åt orangegult;
scharlakansfärgadt tyg. Denna färg framställdes
förr på ylle nästan uteslutande af konschonell, som
utkokades med tennklorur. Numera ersattes konsjonellen
till stor del af tjärfärger. Dit hör Biebrichs
scharlakan (se Azofärgämnen och Färg, sp. 272) samt
andra af diazoföreningar framställda färgämnen.

Scharlakansfeber (lat. scarlatina), med., är en
af de smittsamma "barnsjukdomarna". Förloppet är
betydligt växlande. I allmänhet insätter sjukdomen
häftigt. Barnet kanske vaknar midt under sömnen med
svår sjukdomskänsla, kräkningar och en feber, som
redan är uppe på 39–41° C. Äldre barn klaga öfver
smärtor vid sväljandet, och svalget visar sig vid
undersökningen starkt rodnadt och svullet. Efter
12–24 timmar uppträder ett utslag af säreget
utseende. Det visar sig vanligen först på halsen,
bröstet eller ryggen. Inom två dygn har det utbredt
sig så, att det omfattar hela kroppen utom ansiktet,
hvarest näsans, öfverläppens och hakans blekhet
på ett egendomligt och karakteristiskt sätt
afsticker mot hudrodnaden för öfrigt. Utslaget
består i början af mycket små klarröda isolerade
fläckar, som under 1–2 dygn hastigt ökas i antal och
sammanflyta, dock så, att man fortfarande ser de små
fläckarna på den scharlakansröda huden. Utslaget
är förbundet med klåda. Efter 3–5 dygn är det på
sin höjdpunkt, hvarefter det bleknar och efter
omkr. 4–8 dygn försvinner. I andra veckan kommer
affjällningen. Denna, som öfver större delen af
kroppen är kliformig, sker på händerna och fötterna
gärna i form af stora slamsor, med hvilka afdragande
barnen förströ sig. Tungan är under de första dagarna
starkt mörjigt belagd, renar sig därpå och visar
från 3:e–4:e dygnet ren, ofta högröd yta, på hvilken
de starkt förstorade papillerna pläga framträda
("smultrontunga"). – I samband med halsflussen
inflammeras lymfkörtlarna på sidorna af halsen, så
att hufvudets rörelser ofta försvåras. Barnet visar
dessutom slöhet, oro, sömnlöshet, aptitlöshet,
matthet, tills sjukdomen i slutet af första
eller början af andra veckan småningom öfvergår i
rekonvalescens. Sjukdomsförloppet växlar emellertid
i det oändliga. Det kan hända, att föräldrarna först
genom utslaget göras uppmärksamma på, att en sjukdom
föreligger, ja, utslaget kan h. o. h. saknas, så att
blott halsfluss, fjällning eller en efterföljande
njursjukdom bereder möjlighet att påvisa sjukdomens
art. Sjukdomen kan å andra sidan taga en ytterst
häftig form med kramp,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:37:01 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcd/0502.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free