Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Scholander [Jw-]. 1. Fredrik Vilhelm S 2. Sven S 3. Anna Katarina S - Scholar - Scholaris - Scholastica - Scholasticus - Scholiast. Se Scolion - Scholion - Scholl [Jåll], Aurélien - Schollaert [Jå'lärt], FranÁois - Scholten [s-chå'l-], Jan Hindrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1153
Scholar- Scholten
1154
måga. Kostlig burlesk, skalkaktighet och tragisk
humor återger han lika lyckadt; sin gitarrsträngade
luta behandlar han virtuosmässigt, och hans sätt
att knyta omedelbar gemenskap med åhörarna är både
trefligt och distingeradt. S. har sedan 1892 med stor
framgång konserterat ej blott i Sverige, utan äfven i
Danmark, Norge, Finland, Frankrike, Schweiz, Belgien,
Holland, England, Österrike, Ungern och allra mest i
Tyskland; hans årliga turnéer ha kunnat omfatta ända
till 130 konserter under en säsong. Sedan 1911 har
hans dotter Karin Elisabet (L iså; f. 1890) sjungit
med vid hans soaréer. En internationell vissamling,
Scholander-programme, innehållande 100 sånger (en
åttondel af hans repertoar) har 1909-12 ut-getts i
10 häften på Breitkopf & Härtels förlag. S. är sedan
1915 verkst. direktör i A.-b. Nordiska musikförlaget
i Stockholm.
3. Anna Katarina S., den föregåendes syster. Se
Boberg 2.
1. (G-gN.) 2. A. L: (E.F-t.)
Scholar [skå’la], plur. scholars, eng., skolgosse,
lärjunge; lärd. Jfr College, sp. 526.
Schoiäris, plur. scholares (lat., af schola, skola),
skolgosse. - Scholares v a g a’n t e s. Se Latinska
litteraturen, sp. 1333.
Schola’stiea, Den heliga, d. omkr. 542, syster till
Benedikt af Nursia (se d. o.), med hvars reliker
äfven hennes 653 kommo till Fleury-sur-Loire. Hennes
dag är 10 febr.
Schola’sticus, lat., lärare, lärjunge; skolasti-ker;
om scholasticus i jesuitorden se d. o., sp. 1387.
Scholastiko’s. SeAgathias ochEuagrios.
Scholia’st. Se Scholion.
Scholion (ett först hos Cicero förekommande diminutiv
af grek. scholé), sv. plur. s c h o l i e r, eg. liten
föreläsning eller utläggning, nyttjas företrädesvis
om de förklarande anmärkningar, som till stort
antal finnas skrifna i margen af de från medeltiden
härrörande handskrifter, i hvilka de fornklassiske
författarnas arbeten kommit till vår tid. Dessa
scholiers författare kallas scholiaster. Beträffande
grekiska litteraturen äro scholiasterna mestadels
obekanta, men deras anmärkningar innehålla många
utdrag ur utförliga kommentarer af namngifna forntida
(hufvudsakligen alexandrinska) författare och
meddela sålunda värdefulla bidrag till förklaringen
af de klassiske författarnas texter. Epokgörande för
den homeriska textkritiken blefvo de af Villoison
1788 i Venezia upptäckta scho-lierna till Iliaden,
som meddela oskattbara upplysningar om de af de
alexandrinske lärde (Aristar-chos och hans skola)
verkställda bearbetningarna af den homeriska
texten. Äfven scholierna till Hesiodos, Pindaros,
Sofokles, Aristofanes m. fl. härflyta delvis ur
gamla källor och äro af stor betydelse. Bland
latinska scholiaster äro de viktigaste Probus och
Servius (till Vergilius), Donatus (till Terentius)
och Porphyrio (till Horatius). Författandet af
scholier fortgick under hela medeltiden, men större
delen af de yngre scholierna eger intet värde.
" A. M. A.
Scholl [Jåll], A u r e l i e n, fransk journalist,
författare, f. 13 juli 1833 i Bordeaux, d. 1902 i
Paris, började som mycket ung att skrifva i
tidningarna, medarbetade i "Corsaire",
"Paris". "Mousquetaire’’, "L’illustration" samt
upp satte "Satan" 1855 och flera af dessa kvicka
småtidningai-, som voro så omtyckta mot slutet af
andra kejsardömet: "Le nain jaune", "Le lorgnon",
"Le jockey" m. fl. 1872 inträdde han i "L’événement",
var en kortare tid hufvud-redaktör för "Voltaire"
och "Echo de Paris". Hans bitande utfall skaffade
honom många fiender och dueller på halsen, och han
var länge en af Paris’ mest kända personligheter. Han
skref äfven teaterpjäser och romaner. Bland de förra
kunna nämnas Jaloux du passé (1861), La question
d’amour (1864), Les chaines de fleurs (1866), Le
nid des autres (1877), L’amant de sa .jemme (1890)
och La danseuse de corde (1892). Dessutom skref han
många sedeskildringar ur Paris-lifvet, såsom Lettres
å mön domestique (1854), Denise (1857), Les amours de
théätre (1863), Scénes et mensonges parisiens (1863),
Les gens tarés (1864), Les nouveaux mystéres de
Paris (1867), Les amours de cinq minutes (1875), Les
scandales du jour (1878), Fleurs d’adultére (1880),
L’orgie pari-sienne (1882), Memoirs du trottoir
(s. å.), Fruits défendus (1885), L9esprit du boulevard
(1886), Les jables de la Fontaine (s. å.), Paris en
calecon (1887), Fans au cent coups (1888), Reines de
coeur (1890), L’amour appris sans maitre (1891), Les
ingénues de Paris (1893), Tableaux vivants (1896),
Vamour d’une morte (1897). Litt.: F. Des Granges,
"Silhouettes humoristiques: A. Scholl" (1872),
och H. Fouquier, "Les maréchaux de la chronique"
(1888). J-M.
Schollaert [jå’lärt], Francois, belgisk statsman,
f. 19 aug. 1851 i Wilsele vid Louvain, juris
doktor vid Louvains universitet 1875, därefter
advokat, invaldes 1888 i deputeradekammaren och
slöt sig där till högerpartiet, hvars demokratiska
"ung-klerikala" flygel han tillhörde. S. var maj
1895- aug. 1899 undervisningsminister samt därefter
först vicepresident och sedan president (från 1904)
i deputeradekammaren. Jan. 1908-juni 1911 var
S. konseljpresident och genomförde som sådan 1908
Kongostatens förvandling till en belgisk koloni samt
1909 en arméreform, hvarigenom värnpliktigas rätt
till friköpning afskaffades. Ett skollagsförslag
(1911), som ansågs alltför mycket gynna de kleri-kala
"frivilligskolorna" på statsskolornas bekostnad,
vann ej deputeradekammarens bifall, hvilket vållade
ministärens afgång och ersättande med ett kabinett
de Broqueville. V. S-g.
Scholten [s-chå’1-], Jan Hindrik, nederländsk
protestantisk teolog och filosof, f. 1811 nära
Utrecht, d. 1885, var 1845-81 professor i Leiden. Som
den förnämste representanten för den kritiska och
frisinnade teologien i Nederländerna deltog han i
striden mellan Oosterzee och Opzoomer om kristendomens
väsen, därvid yrkande på en filosofisk behandling
af de religiösa sanningarna. Då han framställde
den etiska determinismen som grundprincip i
den reformerta läran, blef han från flera håll
häftigt angripen. Bland hans skrifter märkas
det betydelsefulla verket De leer der hervormde
kerk in haar grondbeginselen (2 dlr, 1848-54;
4:e uppl. 1861-62), Geschiedenis van godsdienst en
wijsbegeerte (1853; 3:e uppl. 1863), De vrije wil
(1859), Het evangelie naar Johannes (1864), De
Tryckt den 15/s 16 Ord, som saknas under Sch-,
torde sökas under Ch-, Sh- eller Sj-,
24 b. 37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
