Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schönbeck. 1. Karl Gustaf S 2. Henrik Olof S - Schönbein, [-bajn], Christian Friedrich - Schönberg - Schönberg, svensk adlig ätt - Schönberg, F, H. von. Se Schomberg - Schönberg, Edvard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till statsrevisor och erhöll 1881–84 samma
uppdrag af riksdagens Andra kammare. I Första
kammaren representerade han 1875–88 Malmöhus län
och tillhörde därunder riksdagens vänster, inom
hvilken han spelade en ganska betydande roll, mindre
genom sitt uppträdande i debatterna än genom sina
förbindelser med pressen och sitt lifliga deltagande
i de privata förhandlingarna, där hans snarfyndighet
och rikedom på utvägar beredde honom respekt och
inflytande. Af hans skrifter må nämnas Biskop
Vilhelm Faxes historia, jemte bidrag till Lunds
domkapitels karakteristik (I. 1848, suppl. s. å.),
Memorialer, föredragne i presteståndet 1856 (1856),
Personal- och kulturbilder (I. 1878), Regleringen
af biskopslönerna (1883) och Regleringen af
presterskapets lön i tolf pastorat (1885). Dessutom
skref S. en mängd tidningsartiklar, särskildt i
"Dagens nyheter", företrädesvis i politiska ämnen.
2. (V. M.)
Schönbein [-bajn], Christian Friedrich, tysk kemist,
f. 1799 i Metzingen i Württemberg, d. 1868 i
Baden-Baden, studerade i Tübingen och Erlangen,
var 1826 på en studieresa i England och Frankrike
samt utnämndes 1828 till professor i Basel,
där han äfven blef hedersborgare och medlem af
Stora rådet. Genom flera viktiga upptäckter gjorde
S. sig ett berömdt namn i kemiens historia. Sålunda
upptäckte han ozon 1839 samt nitrosackarin, kollodium
och nitrofibrin l. bomullskrut 1845. Vidare fann
han, att salpetersyrad ammoniak uppkommer vid
förbränningsprocesser. Han studerade senare med
förkärlek oxidationsprocesser och vätesuperoxids
sönderdelning under inflytande af katalysatorer
1860. Resultaten af sina synnerligen originella
forskningar framlade han i tidskrifter och
samlingsverk. G. W. A. Kahlbaum utgaf S:s brefväxling
(20 bref 1836–47) med Berzelius (1898), tills.
med Darbyshire Letters of Faraday and S. (1899) och
jämte Thon Briefwechsel S:s mit Liebig (1900). Biogr.
af Kahlbaum och Schaer (2 bd, 1899–1901).
S. A–s.
Schönberg. 1. (Mährisch-S.) Stad i
nordvästra Mähren, vid Hohenstadt–Zöptau- och
Sternberg–Grulichbanorna. 11,636 inv. (1900).
Gymnasium, väf- och landtbruksskola. Betydande textilindustri.
– 2. Hufvudstad i det till Mecklenburg-Strelitz hörande
furstendömet Ratzeburg, vid Lübeck–Strasburgbanan.
2,675 inv. (1910). Realgymnasium.
1 o. 2. (J. F. N.)
Schönberg, svensk adlig ätt, som härstammade
från kyrkoherden Boëtius Benedicti i Stenstorps
m. fl. församlingar af Skara stift. Hans söner Nils
(f. 1639, d. 1728 som kommerseråd) och Jonas (f. 1645,
d. 1695 som vicepresident i Svea hofrätt) antogo namnet Erdtman
och adlades 1683 med namnet S. Ätten utgick 1811
på svärdssidan med Anders S. (se S. 2).
1. Anders S. d. ä., son till den ofvannämnde Jonas S.,
jägare, f. 27 nov. 1689 i Stockholm, d. 2 febr. 1759 på Aspenäs,
blef 1710 hejderidare (landtjägmästare) i Västmanland och 1721
öfverjägmästare i Gästrikland, Hälsingland och
Härjedalen, till belöning därför att han, som kapten
vid det s. k. Bergsregementet, genom kraftfullt gjorda
anordningar 1719 räddat de inre delarna af Uppland och
Västmanland från de landstigne ryssarnas hemsökelser.
Han erhöll afsked från tjänsten 1737
med hofjägmästares titel. Som riksdagsman, från
1719 till 1738, arbetade S. ifrigt för de svenska
slöjdernas förkofran. De anteckningar, som han
förde ang. sina jakter – han anställde en mängd
jakter för konung Fredriks nöje –, äro publicerade i
"Tidskr. f. jägare o. naturforskare" samt värdefulla
som kulturbilder.
2. Anders S. d. y., den föregåendes son,
häfdatecknare, f. 6 okt. 1737 på Aspenäs gård i
Uppland, d. 6 april 1811 på Åsberg i Gästrikland,
ingick efter slutade studier i Uppsala 1754
som auskultant i Svea hofrätt, men öfvergick
sedan till Kanslikollegium samt utnämndes redan
1762 till rikshistoriograf, dock utan lön,
hvaraf han först 1773 kom i besittning. 1773
fick han jämväl befattningen som riksheraldiker
och erhöll 1776 fullmakt som kansliråd. 1767
kallades han till led. af Vet. akad. och 1786 af
Vitt. hist. o. ant. akad. Han tillbragte sina sista år
på sin gård Åsberg. S. spelade en icke obetydlig roll
som riksdagsman under frihetstidens sista årtionde,
då han framträdde som anhängare af hofpartiet. Äfven
under Gustaf III:s regerings första skede deltog han
både som publicist och riksdagsman i det politiska
lifvet, i afsikt att stödja konungen och den nya, af
S. beundrade konstitutionen. Mest berömd har han dock
blifvit som historisk forskare och innehar som sådan
ett framstående rum bland våra häfdatecknare, såväl
genom grundligheten i sin forskning som ock genom den
klara öfverblicken i framställningen och manligheten
och elegansen i stil. Tryckningen af hans förnämsta
arbete, Historiska bref om det svenska regeringssättet
i äldre och nyare tider, hvaraf början utgafs 1777–78,
måste afbrytas på grund af konungens missnöje med de
frisinnade åsikter, som däri framträdde, samt utgafs
ej fullständigt förrän 1849–51, af A. I. Arwidsson
i 3 delar. Afsikten med hans stora verk var att
framhålla förträffligheten af 1772 års regeringsform
samt huru dess konstitutionella grundtankar i
själfva verket öfverensstämde med äldre svensk
statsrätt och utgjorde det nödvändiga resultatet af
de föregående brytningarna i statsskicket. Det parti,
som behandlade frihetstiden och tillkomsten af 1772
års författning, är emellertid förloradt, hvarför
arbetet i sin nuv. form utgör en författningshistoria
från äldsta tid till 1718. Författningsutvecklingen
är dock skildrad i nära förening med den svenska
politiska historien i allmänhet. S. tillhör den
mer resonerande, spekulativa och på samma gång
vältaliga riktningen inom 1700-talets svenska
historieskrifning. Ett annat arbete, Bref af Menalcas
(1759), en samling estetiska, filosofiska och
politiska uppsatser, var på sin tid mycket läst. Bland
S:s öfriga många skrifter, hvilka numera ega endast
historiskt intresse, må nämnas Utkast om grunderna
i allmänhet till näringars uppkomst och förfall uti
borgerliga samhällen (1767) och Kort utdrag af Carl
XI:s historia (1785–90, i "Historisk almanach").
1. (H. Szs.) 2. (L. S.)
Schönberg, F. H. von. Se Schomberg.
Schönberg, Edvard, norsk läkare, f. 30 dec. 1831
i Arendal, d. 14 juni 1905 i Kristiania, var
1864–75 sekreterare och sedan expeditionschef i
medicinalstyrelsen, vardt 1875 professor i medicin
och öfverläkare vid barnbördshuset samt 1900 ordf. i
den rättsmedicinska kommissionen. Med. doktor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
