- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär /
1347-1348

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Scioppius (latinisering af ty. Schoppe), Kaspar - Scioto - Scipio [vanligen Ji-; lat., staf] berömd patricisk ätt i det gamla Rom

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1347

Scioto-Scipio

1348

i tjänst hos påfven Klemens VIII, som utnämnde
honom till grefve till belöning för hans nitälskan
mot protestanterna. Sedan 1607 tillhörde han
ärkehertig Ferdinands (sedermera kejsar Ferdinand
II:s) hof och författade stridsskrifter mot
protestanterna. Fruktande för sitt lif, begaf han sig
1617 till Milano och utgaf där skriften Classicum
belli sacri (1619), ett ursinnigt upprop till ett
"heligt krig" mot protestanterna. S. återvände
1630 till Tyskland, där han råkade i häftig
strid äfven med kejsaren. För sin trät-girighet
och smädelust allmänt hatad, drog han sig 1636
tillbaka till Padua. S:s förnämsta filologiska
arbete är Grammatica philosophica (1628). Hans
skrifsätt förvärfvade honom namnet canis grammaticus
(den grammatiska byrackan). Men i alla fall var
S. en både skarpsinnig och ovanligt lärd man. Jfr
Nisard, "Les gladiateurs de la ré-publique des
lettres" (1860), och Kowallek, "t)ber G. S." (i
"Forschungen zur deutschen ge-schichte", XI, 1870).
J. C.

Scioto [saiCu’täu], biflod till Ohio inom
nordamerikanska staten Ohio, upprinner i statens
norra del, genomflyter en fruktbar dal samt faller ut
i Ohio vid Portsmouth. Vid S. ligger Ohios hufvudstad
Columbus. J-
F. N. Scipio [vanligen j I-*; lat., staf], berömd
patri-cisk ätt i det gamla Rom, en gren af corneliska
släkten (se Cornelius), framträder i historien
omkr. 400 f. Kr., och under två hundra års tid
arbetade den sig efter hand upp till allt större
anseende. Det var dock först under andra puniska
kriget, som den vann sitt världshistoriska rykte. -
1. Publius S. sökte såsom konsul 218 f. Kr. förgäfves
hindra Kannibals tåg öfver Alperna och förlorade i
Cisalpinska Gallien två fältslag vid Ti-cinus och
Trebia, där hans ämbetsbroder T. Sem-pronius Longus
mot hans råd angripit, hvarefter hela Italien låg
öppet för Hannibal. Men i förening med sin broder -
2. G n se u s (Cnejus) S. upprättade han sin vapenära
genom lysande krigsbragder i det kartagiska Spanien,
där emellertid båda 212 (eller 211) f. Kr. funno
sin bane. Båda fördunklades dock af den förres son
- 3. Publius Cor-nelius S. Africanus (f. 237 eller
235 f. Kr.), som genom sin lysande tapperhet och sin
öfverlägsna begåf-ning ingaf vänner och motståndare
en rent af vidskeplig beundran. Året efter faderns
död vardt han på egen begäran vid 24 år pro-konsul
och bekläddes med öfverbefälet i Spanien. Genom en
djärf öfverrumpling intog han, underhjälpt

D , .... ., ... af de
kartagiske fält-

Portratt efter en antik mar- -,
. i , T ,

morbyst, som uppges fram- herrarnas oenighet, det
ställa Scipio Africanus. kartagiska Spaniens
hufvudstad, CarthagoNova

(nuv. Cartagena), hvarigenom han fick ett oerhördt
byte och en förträfflig hamn. På fyra

* Se noten sp. 1344.

år gjorde han sig till herre öfver hela det
stora rike, som Barkas’ hjälteätt med de största
offer grundlagt på den spanska halfön. De spanska
stammarna intog han genom sin bland de hårde romarna
ovanliga mildhet. Med Kartagos numidiska lydfurstar
förstod han skickligt att inleda förbindelser, men
Kannibals broder Hasdrubals aftåg till undsättning
åt den i Italien kämpande hjälten mäktade han icke
hindra. Efter fulländandet af Spaniens eröfring
(206) genom intagandet af Gabes (Cådiz) kunde han 204
öfverflytta kriget till Afrika, där han förskansade
sig och tillintetgjorde två kartagiska härar. Hans
segrar tvungo snart Kartago att återkalla Hannibal
från Italien. De båda fältherrarna underhandlade
om fred, men Roms fredsvillkor voro för hårda, och
vapnen måste afgöra saken. Vid Zama (202 f. Kr.) gick
Kannibals stjärna för alltid ned. En förödmjukande
fred gjorde slut på Kartagos storhet, ehuru dess
tillvaro som stat ännu för ett halft århundrade
räddades. Därmed hade den afgörande vändningen
inträdt i den stora kampen om herraväldet öfver
Medelhafsländerna. S. firade sin seger med en
lysande triumf, men uppträdde i allo med takt och
moderation. Under de följande åren beklädde han
i rask följd efter hvarandra republikens högsta
värdigheter. I det krig, som Hannibal förmått konung
Antiochos af Syrien att börja mot Rom, var det till
namnet - 4. Lucius Cornelius S., med tillnamnet A
s i a t i c u s, en broder till Publius, men till
gagnet denne själf, som förde befälet och tillfogade
Antiochos det afgörande nederlaget vid Mag-nesia
(190 f. Kr.). För bägge bröderna skulle dock
denna seger leda till obehagliga följder. Publius
uppträdde då för tiden med en mer än kunglig ståt
och med en stolthet, som illa stämde of verens med
det republikanska lynnet. Genom sin tillgifvenhet
för den helleniska bildningen kom han i delo med
det gammalromerska partiet och dess ledare Cato den
äldre, och en genom Publius’ åtgörande ute-blifven
redovisning för en del af det asiatiska bytet ådrog
bröderna en anklagelse för försnillning. Lucius
blef med rätt eller orätt dömd till böter; Publius
undgick denna skymf genom sin lysande vältalighet och
sin stora popularitet. Han drog sig tillbaka till
sina gods och afled där 183 vid några och femtio
års ålder, samma år som Hannibal. Han var skicklig
strateg och taktiker och hade en sällsynt förmåga
att inge sina soldater förtroende. Högt bildad,
kunde han - sällsynt nog för en den tidens romare
- tala grekiska fullkomligt ledigt. Mot politiska
fiender var han hård, mot andra tillmötesgående och
human. Som porträtt af Publius S. Africanus utges en
mängd antika byster (jfr fig.), men ingen af dem har
kunnat uppvisas som fullt autentisk. En af de bästa,
uppgräfd i Ostia, finns hos bruksegaren G. Benedicks
i Stockholm. Om Publius’ dotter Cornelia se Gracchus
2. Från Publius’ farbroder, den förut nämnde Gnseus,
härstammade ättgrenen N a si c a, som ännu i mer
än ett århundrade skulle göra sig mer eller mindre
bemärkt i Roms politiska lif. Bland dess medlemmar
märkas: –5. Publius Cornelius S. N a si c a, Gnseus’
son, hvilken som konsul 191 f. Kr. segerrikt kämpade
mot bojerna i Cisalpinska Gallien, och - 6. Publius
Cornelius S. N a s i c a, med tillnamnet S e r a-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:58 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcd/0704.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free