Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjany (Tschany) - Tjapogirer - Tjardsjui (Tschardschui) - Tjarklik - Tjas-olmai - Tjatja - Tjatjasen - Tjatse - Tjatse-ienne - Tjatyr-dag (Tschatyr-dag) - Tjaun (Tschaun) - Tjautjas-joki - Tjebysjev, Pafnutij Lvovitj - Tjecher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i östra delen, som upptar Kargat och Tschulym.
Sjöns storlek har småningom minskats genom
afdunstning.
(H. W–k.)
Tjapogirer. Se Tunguser.
Tjardsjui (Tschardschui), stad i emiratet
Buchara i ryska Turkestan, på 10 km. afstånd
från vänstra stranden af Amu-darja samt vid
transkaspiska järnvägen (sedan 1888). Omkr.
20,000 inv. Staden omges af en mur och har
ett stort citadell.
H. W–k.
Tjarklik, ort i Öst-Turkestan, i östra kanten af
Öknen Takla-makan (se d. o.) vid Tjarklikån, s. v.
om Lop-nor samt n. om bergskedjan Altyn-tag.
I T. uppehöll sig Sven Hedin 8 april–14 maj
1901, efter att ha utfört sina forskningar beträffande
Lop-norområdet och under förberedelser till
färden söderut, mot Lhasa. Se S. Hedin, ”Asien”,
bd 2 (1903).
H. W–k.
Tjas-olmai. Se Mytologi, sp. 173.
Tjatja, en 1,898 m. hög bergstopp i Jokkmokks
församling, Norrbottens län, 40 km. ö. om
Sulitelma.
Tjatjasen, en 1,242 m. hög bergstopp i
Undersåkers socken, Jämtland, 13 km. s. om Handöls
kapell.
Tjatse (isl. Þjaze, Þjassi; uttalet af z som ts
är styrkt genom assonans; se d. o.), nord. myt.,
en i örnham uppträdande jätte, som bodde i Trymhem
och var son till Olvalde. Om Iduns bortröfvande
af T. och dennes dråp se Idun. Till
fadersbot blef T:s dotter Skade Njords maka,
hvarjämte Oden tog hans ögon, kastade upp dem
på himlahvalfvet och gjorde två stjärnor af
dem; enl. Harbardsljod är det Tor, som kastar
upp T:s ögon på himmelen. Jfr Gang och
Skade.
(B–e.)
Tjatse-ienne. Se Mytologi, sp. 173.
Tjatyr-dag (Tschatyr-dag), bergplatå med
en vidd af omkr. 20 kvkm. och en höjd ö. h. af
1,520 m., nära ryska halfön Krims sydkust, strax
n. v. om Jailaberget. På grund af den vackra
utsikten från platån mycket besökt af resande. På
nordsidan finnes en sevärd stalaktitgrotta (jfr
Droppsten 1), på sydsidan vinberg.
H. W–k.
Tjaun (Tschaun), flod i nordöstra Sibirien,
utmynnande i Tjaunbukten å Ishafskusten,
70° n. br. I buktens mynning ligga Ajanöarna;
udden på fastlandet ö. om mynningen benämnes Kap
Tjelagskoj. Utanför detta hade Vega-expeditionen
(under A. E. Nordenskiöld) 6 sept. 1879 sitt första
möte med sibiriska Ishafsinfödingar, här tjuktjer.
Bukten och floden T. bilda den naturliga västgränsen
för Tjuktjerhalfön (se Tjuktjer).
H. W–k.
Tjautjas-joki, ett 40 km. långt tillflöde
söderifrån till Kaitum älf (400 m. ö. h.), inom Gällivare
socken, Norrbottens län, tillför älfven vattnet från
sjörika skogs- och myrmarker omkr. 10 km. n.
om Gällivare och Malmberget.
E. O. E–m.
Tjebysjev [-eff] l. Tschebyschev,
Pafnutij Lvovitj, rysk matematiker, f. 14 maj
1821 i närheten af Moskva, d. 26 nov. 1894, blef
1853 adjunkt och 1859 professor vid universitetet
i Petersburg. Han har företrädesvis behandlat
frågor inom talteoriens och den högre analysens
område. Så har han t. ex. genom att införa en
särskild funktion approximativt angett antalet
primtal under en gifven gräns och genom att
använda kedjebråk funnit anmärkningsvärda formler
för att bestämma numeriska värdet af integraler.
Bland hans skrifter må särskildt nämnas en lärobok
i talteori, Teorija sravnenij (1845; 2:a uppl.
1879; öfv. till ty. 1889). En fullständig upplaga
af hans arbeten har utgetts genom Petersburgsakademiens
försorg. T. var led. af sv. Vet.
akad. (1893).
(I. F.)
Tjecher (tjech. čechové, ty. tscheschen), en
slavisk folkstam (se Slaver), bosatt, blandad med
tyskar, till största delen (omkr. 4½ mill.) i Böhmen
och (omkr. 2 mill.) i Mähren (tjecher i
egentlig mening), i angränsande delar af
Schlesien (omkr. 300,000; omkr. 180,000 enligt
1910 års från tjechiskt håll dock omstridda
folkräkning) och Nedre Österrike (omkr. 150,000) samt,
till dialekten skilda från de förre (under namnet
slovaker, omkr. 2¼ mill.), i nordvästra delen
af Ungern, hvarjämte den i följd af en under de
senare årtiondena starkt växande utvandring är
talrikt företrädd i Nord-Amerikas förenta stater
(omkr. 700,000). Tjechernas hela antal torde
således kunna anslås till inemot 10 mill. De äro till
allra största delen romerska katoliker (af tjecherna
i Böhmen och Mähren äro endast omkr. 5 proc., af
slovakerna omkr. 30 proc. protestanter). Om deras
språk och litteratur se särskilda artiklar. Se f. ö.
Böhmen, Mähren (med fig.) och
Slovaker.
Tjecherna invandrade under 500-talet från ö.
till sina nuv. områden, där förut bodde germanska
folk. De förenades ett par gånger i stora slaviska
välden under Samo (d. 658) och Svatopluk (d.
894). Romersk kristendom och germansk kultur
vunno alltsedan 800-talet insteg, och i stort
beroende af Tyskland äfven politiskt kom den
förnämsta af tjechernas statsbildningar, Böhmen, med
hvilket Mähren sedan 1029 stod i fastare eller
lösare förening, medan slovakernas land införlifvades
med Ungern. Ännu kraftigare gjorde sig
förtyskningen gällande, sedan ej långt efter konungariket
Böhmens glansdagar under Ottokar II (1253–78)
tyska furstehus (åren 1310–1437 den
luxemburgska ätten och alltsedan 1526 de
österrikiske Habsburgarna) intagit Böhmens tron.
Nationella tjechiska rörelser af våldsammaste
slag (husitkrigen, 1420–36, och den af Gustaf II
Adolf understödda revolutionen 1618–20, som gaf
stöten till Trettioåriga kriget) saknades ej. Men
resultaten blefvo för tjecherna politisk ofrihet samt
språklig och litterär utrotning. (De af svenskarna
under Trettioåriga kriget till Stockholm räddade
böckerna och handskrifterna blefvo i sinom tid
ett viktigt bidrag till tjechiska litteraturens
rekonstruktion.) Den nationellt slaviska forskning, som
under 1700-talets slut slog rot (jfr Panslavism),
och nationalitetsprincipen, 1800-talets
stora idé, buro frukt i tjechernas 1848 frambrytande
kraf och arbete för nationell och politisk
frihet inom den habsburgska monarkien (se därom
Böhmen, sp. 881–883). Under striden, som
pågått sedan dess, tilltvungo tjecherna sig ej
obetydliga fördelar, ehuru de inom sig söndrades i en
mera konservativ grupp (gammaltjecher) och
en mera radikal (ungtjecher). Men sitt syfte,
politisk själfständighet, vunno de icke. Tyskhatet
och frihetsbegäret ledde dem slutligen under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
