Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolstoy, Aleksej Konstantinovitj - Tolstoy, Dmitrij Andrejevitj - Tolstoy, Lev Nikolajevitj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
301
Tolstoj
302
och episoder ur 1500-talets historia. Ett tiotal
af hans episk-lyriska dikter berör på ett eller
annat sätt Skandinaviens äldsta historia (Borivoj,
Hakon blinde, Tugarin, Knut, Harald Hårdråde,
Eugevit, Tre slag m. fl.). T. hörde till den lilla
grupp ryska skalder, som utan häns/n till politik,
sociala frågor o. d. dyrkade konsten för dess egen
skull. Han har (i förnäm, något öfvermodig ton)
försvarat sin ståndpunkt i åtskilliga polemiska
dikter: Johannes Damaskenus, Potok Bogatyr (med
Kysslands historia i fågelperspektiv) m. fl. T. gömmer
sig äfven (jämte bröderna Zjemtjuzjnikov) bakom
den konservative skämtaren K u z m a Prutkov i
"Sovremennik" (på 1850-talet). Han har också lämnat
några lyckliga öfversättningar (Chénier, Byron,
Heine, Goethe).. I formen är T. en mästare. Hans
samlade skrifter (med förf:s autobiografi) utgåfvos
i 4 dlr 1884-85 (ny uppl. 1899). Hans lyriska dikter
ha öfversatts till ty. af Jessen ("Dichtungen von
graf A. Tolstoi und N. Nekra-sov", 1881). Diktprof
i sv. öfv. af R. Lindquist i "Ur Rysslands sång",
af H. Wigert-Lundström i "Ord och bild" (1897) och af
A. Jensen i "Finsk tidskr." (1883). Jfr Thor Lange,
"Grev Alexiej Tolstoj. Et bidrag til den russiske
litteraturs historie i vört aarhundredes 3:e
fjerdedel" (1894), och André Lirondelle, "Le poéte
A. T., rhomme et Foeuvre" (1912).
6. Dmitrij Andrejevitj T., grefve,
statsman, f. 1823, d. 1889, blef 1865
öfver-prokurator för Heliga synoden och var
1866-80 dessutom minister för folkupplysningen;
från 1882 till sin död tjänstgjorde han som
inrikesminister och chef för gendarmeriet.
Som undervisningsminister genomförde han
läroverksreformen 1871, hvarigenom de klassiska
språkens studium fick öfverhand i gymnasierna
och blef obligatoriskt för studentexamen. Dessutom
grundlade han det histo-risk-filologiska institutet
i Petersburg 1867, War-schaus universitet,
landtbruksinstitutet i Nova ja Alexandria
(guv. Cherson) 1869, ryska filologiska seminariet i
Leipzig 1875 jämte flera klassiska lyceer.
Dessutom omorganiserade han prästseminarierna.
1882 blef han president för ryska vet. akad.
T. författade ett historiskt arbete om Rysslands
finansiella institution till Katarina II (1848)
och Le catholicisme romarn en Russie (1863-64).
7. Lov Nikolajevitj T., grefve,
författare, f. 9 sept. 1828 på Jasnaja Poljana
(se d. o.) i guv. Tula, d. 20 nov.
1910 i Asta-povo, undervisades af tyska,
franska och ryska informatorer, inskrefs
1843 vid universitetet i Kazan, där han
tillhörde först fakulteten för österländska
språk, sedan juridiska fakulteten,
men tog sin examen i Petersburg (1848) och slog
sig därefter ned på Jasnaja Poljana.
Tre år senare följde han sin äldste broder,
Nikolaj, som var officer, till Kaukasus, ingick som
volontär vid artilleriet (på broderns batteri),
deltog i flera expeditioner och lärde känna
fältlifvets mödor. Där började hans egentliga
författarverksamhet, med den "psykologiska trilogien"
Djetstvo (1852), Otrotjestro och (senare) Junost, ett
slags familjekrönika, som dock endast delvis är själf
biografisk ("Från mina barndoms- och ynglingaår",
1886, och "Min ungdom", 1887). Den fortsattes sedan
med Utro pomjestjika (En rysk godsegares mor-
Fig. 1. Leo Tolstoj under sitt första
författarskede.
gon), hvari läsaren återfinner den i "Junost"
uppträdande furst Nechludov, hvars inre historia
fullföljes i Zapiski knjazia Nechludova (Furst
Nech-ludovs dagbok, 1857; eg. ett minne från förf:s
utrikes resa s. å.) och i Zapiski markera (Markörens
dagbok, 1856; i "Furst Nechludov", 1889). Redan i
dessa berättelser behandlar T. samma motiv, som ligger
till grund för hela hans senare litterära verksamhet:
motsatsen mellan "of verklassens" konventionella
(konstlade, af "bildningen" snedvridna) tankegång
och moral å ena sidan, å andra sidan "folkets" sunda
förstånd och naturliga etik, som visserligen icke
utesluter vissa genom de "bildades" demoraliserande
inflytande utvecklade mindre goda sidor hos bonden. I
"Furst Nechludov" gör of verklassen, trots en
och annan god ansats, ömkligt bankrutt. Man har i
Nechludovs misslyckade (och något barnsliga) försök
att "sörja för de 700 människors lycka, för hvilka
han skall svara inför Gud", velat se förf:s egen
erfarenhet och gissat, att denna erfarenhet (af att
den enskilde står vanmäktig inför det sociala eländet)
förde honom till Kaukasus. Till den första perioden
af T:s författarskap höra ytterligare de kaukasiska
skisserna Kazaki (förf. 1852, först senare tryckt;
"Kosackerna", 1886), N al j eg (Ett strof tåg)
och Rubka Ijesa (Skogsfällning), de båda sistnämnda
öfv. till sv. i "Från Kaukasus" (1891). När kriget
med västmakterna bröt ut, tog T. transport till
Donauarmén, deltog därefter i Sevastopols försvar,
fick 1855 befäl öfver en division bergstrupper och
deltog i striden vid Tjernaja. Under tiden skref han
två Skildringar från Sevastopols belägring (1854-55;
sv. öfv. 1886), något senare en tredje (Sevastopol
i aug., 1855). Sympatiskt tecknar han (äfven i de
kaukasiska skisserna) ryske soldatens naturliga
tapperhet: soldaten går i striden för det skall
så vara, medan befälet söker effekt och vill göra
karriär. Som krigsskildrare är T. epokgörande: han är
realist, han tecknar människoslaktandet i hvardagslag,
utan det poetiska skimmer, som i verkligheten sällan
synes, men hvari romantikerna gömma dess gräsligheter,
han ger oss i sina skildringar från Kaukasus, från
Sevastopol och från 1812 års krig ("Krig och fred")
krigets fysiologi och psykologi i st. f. dess
epopé. Hans hjälte är hvarken officern eller
soldaterna, utan "sanningen". Allt hvad T. skrifvit
om krig är en enda protest mot detsamma. Efter
krigets slut tog T. afsked samt bodde 1856 -61 om
vintrarna i Petersburg eller Moskva, om somrarna
på sitt gods. Från denna tid förskrifva sig (utom
"Ungdom" och den tredje skildringen från Sevastopol)
Dva gusara och Metel (1856; "Två generationer" och
"Snöstorm" i "Bilder ur ryska samhällslivet", 1887),
Albert (1857; på sv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
