Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Troilit - Troilius - Troilius, Magnus - Troilius, Samuel - Troilius, Karl Oskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Troilit, miner. Se Magnetkis.
Troilius, en från Västmanland-Dalarna bördig släkt,
bär sitt namn efter Truls Larsson (f. omkr. 1550,
d. 1618), befallningsman på Tidö sätesgård. Namnet
antogs först af Truls’ son Uno (f. 1586, d. 1664
som kyrkoherde i Leksand). Hans äldste son och
efterträdare som kyrkoherde i Leksand Samuel
T. (f. 1619, d. 1666) var farfader till ärkebiskop
Samuel T. (se T. 2), hvars barn 1756 adlades med
namnet von Troil (se d. o.). Ett par grenar bland
ättlingar till Uno T:s yngre son, Sakarias (f. 1621,
d. 1693 som borgmästare i Falun), skrefvo sig Troili.
1. Magnus T., präst, sonson till
ofvannämnde kyrkoherde Samuel T., f. 25 juli 1704
i Husby, Dalarna, d. där 3 aug. 1762, blef student i
Uppsala 1722 och docent 1733, ehuru ej promoverad.
1736 utsågs han till legationspredikant i
Konstantinopel, prästvigdes s. å. och ankom 1737
till sin bestämmelseort. Han gjorde framställning
om medel till en kyrkobyggnad där och hemkallades
för att redogöra för denna angelägenhet. Anslaget
erhölls, men T. kvarstannade hemma, blef 1741
hofpredikant och utnämndes 1745 till kyrkoherde
i Husby. Han var riksdagsfullmäktig vid fyra
riksdagar och deltog med ifver i förhandlingarna,
slutande sig, liksom sin kusin ärkebiskop T.
(se T. 2), till hattpartiet. T. erhöll ock i
uppdrag af ständerna att bereda Erik Brahe till döden.
Hans berättelse härom utgafs 1769 under titeln Sal.
öfverstens, grejve Eric Brahes märkvärdiga och
christeliga beredelse till döden år 1756.
2. Samuel T., den föregåendes kusin, ärkebiskop, f.
22 maj 1706 i Stora Skedvi prästgård i Dalarna, d.
18 jan. 1764 i Uppsala, blef student i Uppsala
1724 samt 1727 handledare för statssekreteraren
J. Rosenadlers båda söner och sedermera äfven
för andra ynglingar af börd. 1732 disputerade han
De magnetismo morum naturali med den
framgång, att han, fastän ej magister, 1734
kallades till docent i grekisk och romersk
litteratur. Han beslöt dock snart att beträda
den prästerliga banan, kallades 1736 till
huspredikant hos riksrådet grefve T. Bielke,
prästvigdes strax därefter och blef e. o. predikant
vid Lifdrabantkåren. 1740 utnämndes han till
hofpredikant och antogs 1741 till deras majestäters
biktfader. S. å. blef han kyrkoherde i Riddarholmen
och Bromma, 1742 öfverhofpredikant och preses i
hofkonsistorium samt 11 jan. 1745 kyrkoherde i Klara
och S:t Olofs församlingar. Han officierade som
talare och predikant vid alla högtidliga tillfällen
inom konungahuset samt fick äfven "bryta isen i en
ny gren af den andliga vältaligheten", då han 1748
blef predikant vid de k. ordnarna. Länge påtänkt
som biskop Kalsenius efterträdare i Västerås, fick
han nästan enhällig kallelse till detta stift och
utnämndes till biskop
1751. Han blef 1752 teol. doktor. På grund af
konsistoriernas enhälliga kallelse utnämndes han 8
nov. 1758 till ärkebiskop. Hans bekanta Herdabref till
Västerås stift (i hvilket han bl. a. ålade prästerna
"att gifva sina åhörare ett rätt öfvertygande begrepp
om det sälla regeringssättet och bedja Gud för
dess bibehållande" och för hvilket han i sittande
Kanslikollegium fick mottaga kanslipresidentens
tacksägelse och loford; tr. 1758) samt åtskilliga
tal och predikningar vid vissa tillfällen äro de
enda skrifter, som han utgaf i tryck. – I egenskap
af valdt ombud och, sedan han blifvit biskop,
som själfskrifven led. af prästeståndet, hvars
talman han var 1760–62, deltog T. i riksdagarna
alltifrån 1746 och spelade i synnerhet vid 1755–56
års riksmöte en mycket framstående roll. Han var en
af hattarnas pelare och konungamaktens motståndare
och frambar jämte ärkebiskop Benzelius den skarpa
föreställningen till drottningen från prästeståndets
sida. T. visade sig äfven i allmänhet föga blid mot
dem, som då drabbades af kommissionsdomarna. Att äfven
T. var bunden af sin tids fördomar, framgår af hans
förhållande till Sveriges sista trolldomsprocess. Vid
en visitation i Åls socken i Dalarna syntes honom
några kvinnor misstänkta för trolldom. Tolf blefvo ej
långt efteråt inkallade inför domstol och, då de ej
bekände, underkastade tortyr. De frikändes vid förnyad
undersökning. Rekonventionsmål anhängiggjordes sedan
af dem vid Svea hofrätt. T., som var morbroder till
den brottslige domaren, sökte få målet draget inför
justitiedeputationen vid riksdagen 1761. Den allmänna
uppmärksamheten hade blifvit fäst vid detta mål främst
genom grefvinnan K. C. De la Gardies (se d. o. 13)
energi, och på Riddarhuset inlämnades ett memorial
med begäran, att målet måtte genast af hofrätten
afgöras och handlingarna inlämnas till riksdagen,
hvilket memorial lades till grund för ståndets
beslut. Memorialets ordalag syntes T. gudlösa,
och han afgaf ett skarpt diktamen till sitt
stånds protokoll. Prästeståndet slöt sig dock till
ridderskapet och adelns beslut i denna sak. Sedan
1760 var T. led. af Vet. akad. Han blef gjenom sina
söner stamfader för den adliga och den (finska)
friherrliga ätten von Troil.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
