Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tryon, sir George - Trypanblått - Trypanosoma - Trypanosomiasis (Sömnsjuka) - Trüper, Johann - Trypoxylon - Trypsin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
viceamiral och fick 1891 befälet öfver brittiska
Medelhafsflottan. Med denna bedref T. ytterst
energiskt eskaderöfningar. Vid en sådan utanför
Tripolis i Syrien 22 juni 1893 torde han vid
en djärf manöver ha missräknat sig på afståndet
mellan de båda deltagande kolonnerna; följden blef
en kollision mellan hans flaggskepp "Victoria" och
slagskeppet "Camperdown", hvarvid det förra gick
till botten med 358 man, bland dem T. Jfr biografi
öfver T. af amiral C. C. Penrose-Fitzgerald (1897).
V. S–g.
Trypanblått, veter. Se Piroplasmos, sp. 934.
Trypanosoma (af grek. try’panon, borr, och soma,
kropp), spiralformig parasit, som lefver i blodet
hos olika vilda djur, framför allt bufflar och
antiloper, och som förorsakar hos människan sjukdomen
trypanosomiasis (se d. o.) och hos boskapsdjur
sjukdomen nagana (se Tsetse-flugorna).
Trypanosomiasis (Sömnsjuka), med., är en
egendomlig sjukdom, som förefinnes endemisk i vissa
trakter af det tropiska Afrika, förnämligast inom
Kongoområdet, där den utgör ett verkligt plågoris
för befolkningen. Dess äldsta beskrifning daterar sig
från 1803 efter iakttagelser gjorda i Sierra Leone i
Väst-Afrika af engelske läkaren Winterbottom. Dess
orsak, trypanosomparasiten, påvisades emellertid
först 1901 af Forde och Dutton. Denna egendomliga,
endast mikroskopiskt och efter färgning påvisbara
parasit, Trypanosoma gambiense, är en rörlig protozo,
tillhörande flagellaternas grupp (se Flagellata),
som snyltar i blodet och lymfvätskorna
och genom sin giftverkan framkallar sjukdomens
egendomliga symtom. Sannolikt finnas flera arter
af detta släkte. Genom undersökningar af Kleine
har fastställts, att smittämnets öfverföring till
människan mycket påminner om det vid malaria
(frossan). Detta sker nämligen genom stick af
en omkr. 1 cm. lång flugart, Glossina palpalis
(om denna se vidare Tsetse-flugorna). Efter att
förut ha sugit blod från personer, behäftade med
sjukdomen, eller från djur (antiloper, nötkreatur
eller hundar), som kunna ha protozoen i sitt
blod, har denna fluga själf fått trypanosoman som
snyltgäst i sin digestionskanal. Protozoen undergår
där generationsväxlingar, liksom malariaplasmodien
hos myggan. Genom stick af de på dylikt sätt själfva
smittade flugorna öfverföres sjukdomen till friska
människor. Sticket, som utdelas endast vid dagsljus,
är föga smärtsamt. Infödingar äro naturligtvis mest
utsatta på grund af sin brist på kläder. Af européer
falla kvinnor lättare offer än män på grund af
sin lättare klädedräkt. Utan tillhjälp af Glossina
palpalis kan sjukdomen sannolikt icke öfverföras
från person till person. Sömnsjuka, som vistas i
andra trakter, äro därför icke smittförande. Bästa
sätten att skydda sig för smitta bli en naturlig
följd af vår kännedom om den ofvannämnda flugans
lefnadsvanor. Sjukdomens inkubationstid är omkr
3 veckor. Under första tiden af trypanosomernas
cirkulation i blodet märkas inga sjukdomstecken,
men småningom uppträda, med allt kortare mellanrum,
hos den angripne feberperioder à 1–3 dagar i förening
med stark hufvudvärk och allmänt illamående. Mellan
dessa perioder återinträder till en början fullt
välbefinnande. Småningom uppkomma
rosliknande hudutslag och s. k. ödem (svullnader i
underhuden). De sjuke bli blodfattiga och småningom
alltmer benägna för att sofva. Sjukdomen har då
kommit in i sitt typiska stadium. Efter 3–12 månader
ha trypanosomerna hunnit komma in i vätskerummen
kring hjärna och ryggmärg, och nu tillkommer en mängd
symton från nervsystemet, såsom darrningar i kroppen,
ökad somnolens och t. o. m. själslig förvirring. Döden
inträder vanligast inom ett år under sjukdomstecken,
som påminna om hjärnhinneinflammationens. –
Sjukdomen leder alltid till döden, såvida den icke
i ett mycket tidigt stadium kommit under noggrann
behandling. De enda hittills kända medel, som döda
trypanosomparasiterna inom blodet, är en del organiska
arsenikpreparat, af hvilka atoxylen fått den största
användningen. Under intensiv och långvarig behandling
med dylika medel har det åtminstone lyckats att
för någon tid förbättra tillståndet och förlänga
den sjukes lif. De hittills föreslagna terapeutiska
medlen äro emellertid själfva ingalunda ofarliga.
I. H.
Trüper, Johann, tysk pedagog, f. 1855 i Rekum,
föreståndare för uppfostringshemmet för nervösa
barn på Sophienhöhe vid Jena, grundläggare af
"Zeitschrift für kinderforschung" och "Beiträge zur
kinderforschung und heilerziehung". T. har utgett
flera värdefulla arbeten om barn med "psychopathische
minderwertigkeiten" och deras uppfostran.
S–e.
Trypoxylon, zool. Se Rofsteklar.
Trypsin har Kühne kallat det redan förut iakttagna
ägghvitelösande enzymet i bukspotten l. pankreassaften
(jfr Enzym och Matsmältning). I själfva
bukspott-(pankreas-)körteln förekommer i regel icke
trypsin, utan ett förstadium till detta, s. k.
trypsinogen (trypsinzymogen), hvilket öfvergår i
pankreassaften, men på olika sätt kan aktiveras,
d. v. s. öfverföras till trypsin. I den lefvande
organismen synes denna aktivering förnämligast
ske genom inverkan af i tarmsaften befintlig
enterokinas (se d. o.), men äfven andra ämnen
(kalksalter, mikroorganismer) verka aktiverande. I
den uttagna och sönderskurna pankreaskörteln eller en
infusion på denna öfvergår trypsinogenet spontant,
genom inverkan af luft och vatten, till trypsin,
hvarvid dock helst antiseptiska medel (kloroform,
toluol) böra tillsättas för att motverka den annars
hastigt inträdande förruttnelsen. Trypsin är lika
litet som andra enzym kändt i rent tillstånd; det
påvisas genom sin förmåga att upplösa och sönderdela
ägghvitämnen. Detta sker (i motsats till pepsinets
verkningssätt) vid svagt alkalisk, neutral eller
ytterst svagt sur reaktion; en starkare syretillsats,
sådan som erfordras för pepsinet, upphäfver alldeles
all trypsinverkan. Denna kan äfven – liksom andra
enzyms verkningar – hämmas genom närvaro af vissa
ämnen, såsom en del metallsalter och särskildt
blodserum. Serumalbumin (och äfven okokt hönsägghvita)
äro mycket resistenta mot trypsinet. Lättast
löses okokt fibrin, långsammare kokt fibrin,
kasein och många andra ägghvitämnen, lim m. m. I
sammanhang med upplösningen eger en sönderdelning, en
"nedbrytning", af den stora ägghvitmolekylen rum,
ej blott till peptonartade ämnen, utan ända ned
till de kristalliserande, järn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
