Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami / 359-360 (1920) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Comments? |

Print (PDF) - On this page / på denna sida - Turgenev ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ryssland i slutet af 1400-talet.
1. Aleksandr Ivanovitj T., historiker, f. 1785, d. 1846,
studerade i Moskva och Göttingen, tjänstgjorde i ryska
justitieministeriet, blef direktör i departementet för
utländska trosbekännelsers andliga angelägenheter och
statssekreterarens adjoint i statsrådet samt avancerade
till "verkligt statsråd". Efter att 1824 ha tagit afsked
ur statens tjänst tillbragte han sitt återstående lif i
utlandet (England, Frankrike, Tyskland, Italien och
Danmark), sysselsatt med historiska forskningar och
arkivstudier. Fruktenaf hans arbete var Historiæ Russiæ
monumenta ex antiquis exterarum gentium archivis et
bibliothecis deprompta (2 bd, 1841-42; suppl. 1848).
T. tillhörde liksom sin yngre broder, Nikolaj T., reformpartiet
under Alexander I ("Välfärdsförbundet" och den vittra klubben
"Arzamas"). Hans bref till denne utkommo i Leipzig 1871.

2. Nikolaj Ivanovitj T., den föregåendes broder,
politisk författare, f. 1789, d. 1871 vid
Paris, studerade i Göttingen, tjänstgjorde efter
1813 som rysk kommissarie i de landsdelar, som
de allierade fråntagit Frankrike, och avancerade
i rysk tjänst till inrikesministerns adjoint. T.
var utprägladt liberal, arbetade för upphäfvande
af lifegenskapen och skref ett viktigt vetenskapligt
arbete om beskattningsväsendet (Opyt teoriji nalogov,
1818). Invecklad i dekabristupproret (1825;
se Kyssland, sp. 1469-70), undkom T. till England,
dömdes in contumaciam till döden och bosatte sig i
Frankrike. Bland hans senare utgifna skrifter är
mest bekant La Russie et les russes (3 bd, 1847).
Först 1856 fick han amnesti och tilllåtelse att
återvända till Ryssland.


3. Ivan Sergejevitj T., författare, f. 1818 i Orel,
d. 3 sept. 1883 i Bougival vid Paris, fram-lefde på
moderns gods, Spasskoje Lutovinovo (i guv. Orel),
senare genom arf T:s egendom, en dyster
barndom, under ett husligt tyranni, som skonade
hvarken barn eller lif egna, samt med tyska och
franska guvernörer, som ofta byttes om. Sin första
kunskap om rysk litteratur fick han (genom sin mors
kammartjänare), då han redan var tämligen hemmastadd
i den tyska och franska. Vid 12 års ålder sattes han
i en pension i Moskva; 15-årig inskrefs han vid
Moskvas universitet, men fortsatte sina studier i
Petersburg, där han 1837 slutade dem med kandidatgrad
inom humanistiska fakulteten. Genom professorn i rysk
litteratur Pletnev, med hvilken T. kom i närmare
personlig beröring, fick han 1838 in ett par små
dikter i "Sovremen-nik". Med särskildt intresse
läste T. latinsk och grekisk litteratur. 1838–41
studerade han i utlandet, hufvudsakligen i Berlin
(hörde bl. a. Böckh och Ranke samt studerade Hegels
filosofi), samtidigt med Stankevitj, Granovskij
och Bakunin. Under vistelsen i utlandet fingo hans
politiska och sociala tänkesätt fast form. Han blef
"västerlänning", på samma gång han varmt älskade sitt
fosterland; redan då var han en svuren fiende till
lifegenskapen. Efter sin återkomst till Petersburg
ingick han i inrikesministeriets kansli, men med
tjänstgöringen (1842–45) var föga bevändt. Han
framträdde emellertid (t. o. m. 1850) som poet och
romantiker med åtskilliga mindre och större dikter
(hufvudsakligen i "Sovremennik" och "Otetjestvennyja
zapiski"). Bland de senare vann Parasja (1843)
tämligen oförtjänta loford af Bjelinskij. Snart
öfvergaf T. versformen, fördömde senare (med rätta)
sina poetiska "ungdomssynder" och har i sina samlade
skrifter ej lämnat någon plats åt dem. Prosan var hans
rätta fält. Sedan 1844 -47 några prosaberättelser
varit synliga, utan att väcka vidare uppmärksamhet,
stod T. färdig att lämna litteraturen, som ej
syntes vilja bereda honom någon framgång. Men så
publicerades 1847-51 (i "Sovremennik") Zapiski
ochotnika (En jägares anteckningar; "Ur en jägares
dagbok", 1875-79), en serie teckningar ur böndernas
och godsegarnas hvardagslif, som med ens gaf T. plats
bland Rysslands och samtidens största författare. Det
var ett energiskt, af den varmaste fosterlandskärlek
och ädel humanitet uppburet fälttåg mot lifegenskapen
och den moraliska uselhet, som den födt hos herre och
slaf, ett mästerverk af konstnärlig realism, som gör
full rättvisa åt den ryske bondens sunda förstånd,
sedliga kraft, godmodighet, poetiska och praktiska
begaf ning. Få litteraturalster ha i Ryssland vunnit
en sådan läsekrets som T:s "Zapiski ochotnika". Större
delen af "anteckningarna" är gjord i utlandet (i
Paris). Den tidens ryska samhälle var för T. alltför
osympatiskt; i de mästerliga skildringarna af
rysk natur framträder hans kärlek till hemlandet,
som han trodde sig ej skola återse. Ett af moderns
död framkalladt besök i Ryssland 1850 blef längre,
än han afsett. Redan vistelsen i utlandet (till på
köpet under år 1848) hade gjort T. misstänkt; i hans
ofvannämnda "Zapiski ochotnika" framträdde, när de
1852 utgåfvos samlade, den kritiska af sikten tydligt,
och närmast med anledning af en tidningsartikel om
Gogol fick T. en månads arrest och internerades sedan
på sitt gods. Först 1854 lyckades några gynnare att
genom bemedling af tronföljaren (sedermera Alexander
II) utverka tillåtelse för T. att lämna sitt gods,
och han styrde då åter kosan till utlandet. Där
tillbragte han sedan större delen af sitt lif, i
nära förbindelse med familjen Garcia-Viardot, en tid
(1863-70) mest i Baden-Baden, sedermera i Bougival,
nära Paris, med kortare sommarbesök i hemlandet. Med
Rudin ("Rudin", 1883, 1886) började 1855 raden
af T:s större romaner. Året bildar en vändpunkt
icke blott i Rysslands politiska och sociala lif,
utan äfven i dess litterära. I "Rudin" tecknas
1840-talets dådlösa idealister, som analysera allt,
men rygga tillbaka för hvarje handling, en typ, till
hvilken T. flera gånger återkommer (jfr "Hamlet" i
"Zap. ochotnika"). Samma motiv varieras i Dvorjanskoe
gnjezdo (1858; "Adelsfolk", 1886). Likasom för att
visa, att Ryssland endast kan frambringa folk af
Rudins kaliber, gör T. hjälten i sin nästa roman,
Nakanunje (1859; "Elena", 1884 och 1887), den
energiske Insarov, som i allt är Rudins motsats,
till bulgar. "Han kunde icke vara ryss", säger Elena.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>