Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För att få någon enhetlighet i gränslinjen har man
velat ta fasta på just de nyss framhållna
karakteristiska dragen, hvilka i regel följas åt;
ljudskridningen är annars ganska inkonsekvent genomförd
inom dialekterna med afseende på de olika
ljuden och de enskilda orden, och gränserna växla
äfven i öfrigt utomordentligt, allteftersom man
tar sikte på den ena eller den andra dialektala
företeelsen och söker lägga den till grund för
indelningen. Gränserna ha ej heller förblifvit
orubbade, sådana de först afteckna sig i bevarade
språkminnesmärken, utan de ha under århundradenas
lopp förskjutit sig, den sydtysk-mellantyska
dock mindre än högtyskans norra gräns, där
lågtyskan särskildt på det koloniserade området ö. om
Elbe på stora sträckor trängts tillbaka af högtyska
dialekter.
De sydtyska dialekterna kännetecknas
af ljudskridningens konsekventare genomförande.
I ö. finner man den bajersk-österrikiska
dialektgruppen (Österrike är väsentligen koloniseradt
från Bajern), som bildar sina diminutiva med
-l, -el eller -erl: kindl, mädel, weiberl och som
af 2:a pers:s personl. pron. bevarat de gamla
dualformerna es och enk, hvilka användas som
plur. (= ihr, euch). Bajerskan utbreder sig öfver
hufvudmassan af Bajern samt Tyrolen, Salzburg,
Österrike, Steiermark och Kärnten och delar af
Böhmen; dessutom finnas bajerska språköar
insprängda på italienskt, slaviskt och ungerskt
område. I v. talas på sydtysk botten alemanniska
och frankiska dialekter, hvilka bilda
sina diminutiva med ett på vokal slutande l-suffix,
-la, -le, -li: mädla, hannele, büebli; de känna icke
de bajerska pronominalformerna es och enk. Till
alemanniskan i vidsträckt bemärkelse
hör äfven schwabiskan, som
omfattar hufvudmassan af Württemberg, Hohenzollern
och bajerska prov. Schwaben; denna dialekt bildar
i vissa hänseenden (diftongeringen) en öfvergång till
bajerskan. Alemanniskan i inskränkt
mening, som i sin tur sönderfaller i hög- och
lågalemanniska (hoch- och niederalemannisch),
omfattar tyska Schweiz, Vorarlberg, södra
Baden och Elsass utom den nordliga (frankiska)
delen. Högalemanniskan, som talas i Schweiz
(utom Basel) och i närmast angränsande delar af
Baden och Elsass, har konsekventast genomfört
ljudskridningen, i det att här äfven initialt k skridit
öfver kch till ch: chind, chorn, medan de
lågalemanniska munarterna, bland hvilka märkes
elsassiskan (af vissa författare användas dessa båda
termer i samma betydelse), ha k liksom alla andra
tyska dialekter. De frankiska dialekter, som
föras till den sydtyska dialektgruppen och hvilka
ofta sammanfattas under beteckningen oberfränkisch,
äro sydfrankiskan (südfränkisch l.
südrheinfränkisch) och östfrankiskan
(ostfränkisch). Dessa munarter inta en mellanställning
och bilda i själfva verket en öfvergång mellan
syd- och mellantyska; med afseende på
ljudskridningsstadiet skilja de sig numera icke från
angränsande alemanniska och bajerska dialekter, men i
andra afseenden stå de närmare de mellantyska.
Ofta räknas de också till de senare, något som
dock strider mot principen att lägga graden af
ljudskridningens genomförande till grund för
hufvudindelningen. ”Oberfränkisch” omfattar
hufvudmassan af de bajerska prov. Franken med de
gamla hufvudorterna Bamberg och Würzburg,
angränsande delar af Thüringen och Sachsen
(ostfränkisch) samt nordligare delar af Württemberg
och Baden med Heilbronn och Karlsruhe
(südfränkisch).
De mellantyska dialekterna utgöras väsentligen
af gamla frankiska munarter, till hvilka sedermera
kommit nya munarter i ö., bildade hufvudsakligen
genom den tyska kolonisationen af gammalt
slaviskt område. De ha alla behållit pp genom
ljudskridningen: kopp, appel mot sydtyska kopf, apfel.
De uppdelas i två grupper, den östmellantyska
(ostmitteldeutsch), som förskjuter initialt p- till
pf- eller rättare till f-: pfund (uttaladt fund), och
den västmellantyska (westmitteldeutsch),
som lämnar p- oförskjutet i denna ställning: pund.
Västmellantyska dialekter äro mellanfrankiskan
(mittelfränkisch), som till sin karaktär står
lågtyskan (lågfrankiskan) närmare än andra
högtyska munarter och i de vanliga pronominalformerna
dat, wat, dit, it, samt i allet har behållit
t, och rhenfrankiskan, som äfven i dessa
ord ljudskridit: das, was o. s. v., rhenfrankiska
talas hufvudsakligen i Lothringen, bajerska och
badensiska Pfalz, Hessen och Nassau, mellanfrankiska
i hufvudmassan af Rhenprovinsen, Luxemburg
och en del af Westfalen (kretsen Siegen).
Mellanfrankiskan sönderfaller i sin tur i två skilda
dialekter, en nordligare med hufvudorten Köln och
en sydligare med hufvudorten Trier. Den förra,
ripuariskan, karakteriseras bl. a. af
oförskjutet p i förbindelsen rp (dorp), medan den
senare, som med ett något oegentligt namn kallas
moselfrankiskan (den talas äfven på högra
Rhenstranden), här har ljudskridning liksom öfriga
högtyska munarter (dorf). På samma
ljudskridningsstadium som moselfrankiskan står också den
dialekt, som talas af de tyske kolonisterna i
Siebenbürgen; den har dock till följd af sin geografiska
afskildhet i andra afseenden haft en säregen
utveckling, som nu skiljer kolonisternas språk från
stamfrändernas. Östmellantyska äro tre hvarandra
ganska närstående och af inga skarpa gränslinjer
skilda dialekter, thüringska, högsachsiska
(obersächsisch, stundom äfven kalladt meissnisch)
och schlesiska, hvilka namn ange dessa
munarters ungefärliga utsträckning.
De ofvan skildrade grupperna af sydtyska och
mellantyska munarter sammanfattas sedan
gammalt under den gemensamma benämningen
högtyska. Med denna term åsyftas emellertid
närmast icke en komplex af dialekter, utan en
skriftspråklig, litterär enhet, det moderna tyska
riksspråket, som utvecklat sig under påverkan från
både syd- och mellantyska dialekter, men väsentligen
på östmellantysk grundval. Denna enhet är
icke synnerligen gammal, men då man under intet
tidsskede kan särskilja en mellantysk och en
sydtysk litteratur som afgränsade enheter, så
plägar man äfven för äldre tider betrakta
högtyskan som en relativ enhet, åtminstone i litterärt
afseende.
Man brukar i högtyskans historia urskilja tre
utvecklingsstadier eller perioder, den fornhögtyska
(se d. o.) från tiden för de första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
