Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska tullföreningen (Der deutsche zollverein) - Tyska Öst-Afrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillträde till tullföreningen, stödde de
mellantyska staternas motstånd, men motståndarna
måste till sist falla till föga. Föreningens
sprängning eller upplösning i mindre delar, som
synts förestående, hindrades. Mellan Österrike
och Preussen slöts en handelstraktat i april 1865,
i hvilken bestämmelsen från 1853 ej återupptogs,
trots att den österrikiske ministern Rechberg
gjorde denna betingelse till kabinettsfråga.
I tullföreningen, som förnyades i maj 1865,
medförde kriget 1866 en förändring. I Nordtyska
förbundets författning stadgades, att förbundet
skulle bilda ett tull- och handelsområde och
uteslutande ega rätt att lagstifta rörande
tullärenden. I fredsfördraget med de sydtyska
staterna hänvisades till nya bestämmelser.
Genom traktat af 4 juni 1867 ingicks tull- och
handelsfördrag, och i traktaten 8 juli s. å.
reglerades förhållandena. Föreningens
organisation förändrades härigenom fullständigt.
Lagstiftningen rörande tullväsendet öfverlämnades
åt ett tullparlament (zollparlament),
bestående af Nordtyska förbundets riksdag,
representanter för de sydtyska staternas parlament
och ett förbundsråd (Bundesrat des zollvereins)
under Preussens presidium. Tullparlamentet
medverkade vid fastställande af tariffer,
stadganden rörande tobaks- och saltskatt och
afslutande af handelsfördrag. Ehuru dess
verksamhet ej blef vidare omfattande, spelade
det dock en politisk roll för förberedande af den
tyska enheten. I Tyska rikets författning
stadgades, att riket skulle utgöra ett tull- och
handelsområde med gemensam tullgräns. Vissa områden
ställdes dock utanför densamma. Elsass-Lothringen
indrogs 1872 inom tullgränsen. Hamburg och Bremen
bibehöllo sin fria tullagstiftningsrätt till 1888,
då de inträdde i tullgemenskapen med undantag för
mindre områden, delar af Hamburg och Kuxhafen och
ett område vid Bremerhafen, som förblefvo
frihamnar. Utanför tyska tullområdet stodo ön
Helgoland, preussiska kommunen Geestemünde samt
några badensiska byar vid schweiziska gränsen.
Däremot hörde såväl storhertigdömet Luxemburg
som två österrikiska byar till detsamma. Genom
Versaillesfreden 1919 löstes Luxemburg från
den tullpolitiska förbindelsen med Tyska
riket. Äfven de områden, som Tyska riket genom
samma fred afträdde, såsom Elsass-Lothringen,
Memeldistriktet, Danzig, de polska områdena m. fl.,
utträdde ur tullgemenskapen. Genom freden,
som i hög grad band Tyska rikets handelspolitik,
stadgades äfven för varor från Elsass-Lothringen
under en femårsperiod efter freden tullfri införsel
till Tyska riket. Liknande förmåner beviljades
under en treårsperiod för varor från de forna
till riket hörande polska provinserna. Litt.:
Treitschke, "Die anfänge des deutschen zollvereins" (i "Preussische jahrbücher", bd 30),
Weber, "Der deutsche zollverein" (2:a uppl. 1871),
Zimmermann, "Geschichte der preussisch-deutschen handelspolitik" (1892),
Sommerlad, art. "Zollverein" i "Handwörterbuch der staatswissenschaften" (3:e uppl. 1911).
J. F. N. (E. N–nn.)
Tyska Öst-Afrika, f. d. tyskt koloniområde i Afrika,
begränsadt i s. af floden Rovuma till dess biflod
M’sinje och därifrån af breddgraden ut till Njassa,
i v. af denna sjö samt af en linje dragen från
Songveflodens mynning i nordvästlig riktning
till Kilamboflodens utlopp i Tanganjika, därefter
af denna sjö, Russisifloden och Kivusjön samt
en linje från dess nordända till den punkt, där
30:e meridianen skär 1:a södra breddgraden,
i n. af denna breddgrad till Victoria Njansas
östra strand samt af en linje därifrån i sydöstlig
riktning n. om större delen af Kilima-ndjaro till
mynningen af Umbafloden (se politiska kartan till
art. Afrika). Det låg emellan Brittiska Öst-Afrika
och Uganda i n., belgiska Kongo i v., Brittiska
Central-Afrika i s. v. och Portugisiska Öst-Afrika i s.
Areal 994,483 kvkm. 7,680,132 inv. (1913), hvaraf
5,336 hvita, mest tyskar. Kolonien grundlades
på 1880-talet genom en serie fördrag mellan
det 1885 bildade Tyska östafrikanska kompaniet
å ena sidan samt sultanen af Sansibar och ett
antal infödda höfdingar å den andra. Dess gränser
bestämdes genom öfverenskommelser med England af 29
okt. 1886 och 1 juli 1890 (Sansibarfördraget) samt med
Portugal 30 dec. 1886, hvarjämte en mindre
gränsreglering längst i nordväst företogs 1912.
Förvaltningen af området öfvergick 1 jan. 1891 till
tyska regeringen, som 1897 proklamerade området
som koloni. Vid tyskarnas ankomst var kolonien
till största delen behärskad af arabiska stammar,
som ogärna sågo sitt välde inkräktadt. När ett
fördrag med sultanen af Sansibar angående Tyska
östafrikanska kompaniets öfvertagande af kustområdet
mellan Umba och Rovuma skulle träda i kraft i aug.
1888, utbröt ett häftigt uppror bland araberna
och de af dem behärskade infödingarna, som först
efter stora ansträngningar nedslogs i slutet
af 1889 af tyske regeringskommissarien H. von
Wissmann (se denne). Utan större svårigheter kunde
tyskarna sedan utveckla och befästa sitt välde.
1905 utbröto emellertid allvarliga oroligheter bland
bantunegrerna, påverkade af det samtidigt pågående
hereróupproret i Tyska Sydväst-Afrika. Revolten,
som spred sig öfver ett vidsträckt område, hade
sin egentliga kärna i koloniens södra del mellan
Njassasjön och kusten och kräfde mycket betydande
uppbåd från tyskarnas sida, innan den i mars 1906
kunde anses kväfd. Under upproret hade tyskarna kunnat
begagna sig af värdefull hjälp från olika infödda
stammar. Ännu mera betydelsefull blef denna trohet
under Världskrigets pröfningar. Kolonien blef då
anfallen från fyra olika sidor, men lyckades under
den framstående generalen Lettow-Vorbecks ledning
prestera ett segt försvar mot de öfvermäktige
fienderna. Först i nov. 1917 var kolonien
eröfrad. Lettow-Vorbeck hade emellertid dragit
sig öfver gränsen till Portugisiska Öst-Afrika,
hvarifrån han i okt. 1918 gjorde ett infall på
det gamla tyska området. Sedan stilleståndet i
nov. s. å. afslutats, kapitulerade han 14 nov. 1918
vid Chambesifloden i Rhodesia. I Versaillesfreden
af 28 juni 1919 tvingades Tyskland att jämte
öfriga kolonier afträda Tyska Öst-Afrika, hvilket
tillsvidare lämnades att förvaltas af Storbritannien,
som till Belgien skänkte de bägge rika distrikten
Ruanda och Urundi. Genom en engelsk förordning
i slutet af jan. 1920 har kolonien provisoriskt
tilldelats namnet Tanganjika-territoriet.
Litt.:
Hassert, "Deutschlands kolonien" (1910),
Peters, "Das deutsch-ostafrikanische schutzgebiet" (1895),
Schmidt, "Geschichte des araberaufstandes in Ostafrika" (1892), och
Samassa, "Die besiedlung Deutsch-Ost-Afrikas" (1909).
L–ts.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
