Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ulfön, Norra och Södra - Ulfösund - Ulfhegius, Olof - Uli - Ulibisjev (Oulibicheff), Aleksandr Dmitrievitj - Ulietea - Ulisipo - Uliti - Ulixes - Uljaitu - Uljanov, Grigorij Karpovitj - Uljanov, Vladimir Iljitj - Uljasutaj - Uljcin - Ulk (fiske) - Ulk (zoologi) - Ulk (skämtblad) - Ulkokalla - Ull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
915
Ulfösund-Ull
916
K a s b e r g, ett kändt sjömärke, 140 m. ö. h., och
på södra sidan af U. ligger U l f ö h a m n, fiskeläge
och badort med hotell samt ett gammalt kapell från
1622. Äfven Södra U. har kapell. Befolkningen idkar
jordbruk och fiske, öarna äro berömda för sin salta
och sura strömming. N. II-m.
Ulfösund. Se Ulf ö n.
Ulhegius, Olof. Se Ulstadius.
Uli, landskap i Väst-Afrika. Se Wulli.
Ulibisjev (fransk form Oulibicheff), A l e k-sandr
Dmitrievitj, rysk musikskriftställare, f. 1794
(1791?) i Dresden, d. 1858 i Nizjnij-Novgorod,
tjänstgjorde till 1831 i ryska utrikesministeriet och
slog sig vid kejsar Nikolaus I:s tron-bestigning i ro
på sitt landtgods vid Nizjnij-Nov-gorod. U. väckte
uppseende genom Nouvelle bio-graphie de Mozart
(1843; öfv. till ty. 1847, till sv. af J. T. Byström,
I-III, 1850-51), ett spirituellt och entusiastiskt
skrifvet arbete, hvari författaren dock genom sin
ensidiga beundran för Mozart lät förleda sig att
nedsätta dennes både föregångare och efterföljare,
särskildt Beethoven, hvilket ådrog honom ett skarpt
angrepp af W. v. Lenz i "Beethoven et ses trois
styles". U. svarade i Beethoven, ses critiques
et ses glossateurs (1857) med att ytterligare
skärpa sin ståndpunkt, men framkallade därigenom
en sådan storm af pamfletter, att grämelsen
däröfver enligt Fetis’ åsikt påskyndade hans död.
A. L.*
Ulietea, ö. Se R a i a t e a.
Ulisipo [olisi7på], äldsta namnet på Lissabon.
Uliti, ö. Se Karolinerna, sp. 1125.
Uli7xes, lat. Se Odysseus.
Uliaitu, persisk härskare. Se Persien, sp. 557.
Ulja’nov [-åff], G r i g o r i j Karpovitj, rysk
politiker, f. 1864 i guv. Samara, blef skollärare
och invaldes 1906 i första duman, i hvilken han
stiftade trudovikernas (se d. o.) parti, till hvars
vänstra flygel han hörde. Efter dumans upplösning
deltog han i utfärdandet af manifestet i Viborg och
utgaf en politisk broschyr till sina valmän 1907.
A-d J.
Ulja7nov [-åff], Vladimir Iljitj, rysk revolutionär,
f. 23 (g. st. 10) april 1870 i Sim-birsk, son till
folkskoledirektören där II ja Nikola-jevitj U.,
sedan nov. 1917 ordf. i folkkommissariernas råd,
mest känd under namnet L e n i n (se d. o. i SuppL).
Uljasutaj (mongol., "poppellunden"), stad i
norra Mongoliet, vid floden U. och foten af
Changaibergen, på 47° 44’ n. br. och 94° 33’
ö. lgd. 1,646 m. ö. h. Omkr. 4,000 inv. U. är en
viktig knutpunkt för karavanvägarna till Urga,
Kobdo, Kalgan och Kwei-hwa-tschöng. Det består af
två delar: handelsstaden l. Maimatschin, på högra
flodstranden, samt fästningen och den officiella
staden 2 km. nordligare. Fästningen omges af en mer
än 4,5 m. hög och 1,500 m. lång stenmur, det hela
härrörande från midten af 1700-talet. U. tillhör
det enligt rysk-kinesiska traktaten 5 nov. 1913
autonoma s. k. "yttre" Mongoliet och var förut en
af den kinesiska förvaltningens hufvudstäder där.
E. A-t.
Uljcin, stad. Se D u l c i g n o.
Ulk, fsk. Se Fiskredskap, sp. 453.
Ulk, zool. 1. Fiskarnamn på de större arterna af
simpsläktet. - 2. En annan benämning på marulk (se
d. o.).
Ulk [olk], ty. ("skämt"), ett skämtblad, hvilket som
bilaga åtföljer "Berliner tageblatt" (se d. o.).
U Ikokalla, fyr i norra delen af Bottniska viken
utanför Kalajoki älfs utlopp, Finland. Höjd ö. h. 16,6
m.; lysvidd 13,5 eng. sjömil. Skenet, fast hvitt,
3,100 hefnerljus. O. B-n.
Ull (ty. wolle, eng. wool, fr. laine), de hår,
som utgöra betäckning på fårens m. fl. djurs
hud och brukas till spinning. Äfven alpackans,
kaschmir-getens, angora-getens, lamans och kamelens
fällhår kallas ull, men ojämförligt viktigast är
fårullen. Den består af hornämne samt innehåller
omkr. 50 proc. kol, 7 proc. väte, 16 proc. kväfve,
22 proc. syre och 3,5 proc. svafvel. Ullens eg. v. är
1,319. Den fina ullen hos merinosfår bildas af 2
cell-lager, den gröfre (hos landtfår) af 3. Ull har
större finhet, mjukhet och glans än annat hår samt är,
i olikhet med detta, krusig (så att den finaste ullen
har 9–14 djupa bukter på hvarje cm.), och därjämte
är hvarje ullhår mer eller mindre sågtandadt eller
taggigt på ytan (af sådana utstående taggar kan det
finnas 75–110 på hvarje mm.). Under mikroskopet
företer ullhåret ett fjälligt utseende och synes
sammansatt af en rad i hvarandra instuckna strutar
 |
| Fårullsfiber, 400 ggr förstorad. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
