- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
35-36

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Väderlåda ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

35

Vädsättning-Väfnadssaft

36

Vädsättning (f sv. vofysotning, pantsättning).
Se Inteckning, sp. 753.

Vädur (isl. veftr, da. voder, vodder, ty. widder}.
1. Zool. Gumse, bagge. Se Fårsläktet, sp.
201. -Om argonauterna och "det gyllene vädurs-
skinnet" se Argonauterna. - 2. Hand., ett
slags maskinarmatur. - 3. Krigsv., murbräcka
(se d. o.). - 4. Mek. Se Akvapult. -
5. Sjöv. Se E a m m.

Väduren (lat. Aries), astron., det första af djur-
kretsens tecken (se Djurkretsen); en stjärn-
bild, belägen på norra himmelshemisfären mellan

lh 40m och 3h 20m i rektascension och mellan 10
och 30 graders deklination. Den uppges innehålla
57 för obeväpnadt öga synliga stjärnor, däraf
l (a) af 2:a, l (/J) af 3:e och l (y) af 4:e stor-
leken. E-d.

Vädursfartyg, skpsb., fordom använd benämning
på ett med ramm försedt fartyg. Se Ramm. C.K.S.

Vädurskanin, zool. Se Kaninen, sp. 768.

Väf da tapeter. Se H a u t e -1 i s s e och Y ä f-
ning, sp. 57, samt Gobelängtapeter.

Väfknut. Se K n u t, sp. 416.

Väf kula, sjöv., ett för signalering användt tec-
ken, bestående af två cirkelrunda skifvor af
målad segelduk, hvilka äro vridbara omkring
samma axel, så att de vid användning kunna ställas
vinkelrätt mot hvarandra och därigenom på afstånd
få utseende af en kula. Väfkulan nyttjas ofta som
återkallelsesignal för fartygets båtar. R. N.*

Väfnad (lat. tefxtus). 1. Anat. Anatomien
har skapat kunskapen om organismernas allmänna
gröfre struktur. Den har påvisat förekomsten och
den ömsesidiga anordningen af till sin natur skilda
massor i organismen, såsom af ben, brosk, bind-
väf, muskler, nerver o. s. v. Denna "allmänna
anatomi" 1. strukturlära började bearbetas redan
omkr. 600 år f. Kr. Först under förra hälften
af 1800-talet kunde emellertid nämnda lära vä-
sentligen fördjupas och vidgas genom de tekniska
forskningsmedlens utveckling och fullkomning,
framför allt genom mikroskopets införande och
genom användningen af den fysiologiska kemiens
erfarenheter. Man har genom dessa medel lärt
känna, att kroppsmassor, sådana som ben, brosk,
bindväf, muskler, nerver o. s. v., i sin tur äro
sammansatta af mikroskopiska smådelar med skilda
strukturella och kemiska egenskaper. Så har efter
hand kännedomen om organismernas väfnader ut-
vecklats och utformats till en väfnadslära, histologi
(se d. o.). Alltsedan Schwanns epokgörande fram-
ställning af de djuriska väfnadernas sammansätt-
ning af celler (1838), af väfnaderna som cell-
aggregat, har man intill senaste tid ansett cel-
lerna vara organismernas lifsenheter. Den moderna
forskningen på väfnadslärans område har dock
gjort uppenbart, att cellerna, om de också fort-
farande och säkerligen allt framgent måste be-
traktas som de utvecklingsfysiologiska enheterna,
dock ingalunda under det fullt utvecklade tillstån-
det äro lifvets yttersta elementära enheter, utan
att den lefvande materians begrepp är af vida all-
männare natur. Vissa organiserade bildningar,
som bestå af lefvande materia (protoplasma), äro
nämligen ännu icke celler, utan individuella delar

af sådana, andra åter äro mer än enkla celler,
andra slutligen fortlefva under det fullt utvecklade
tillståndet mellan cellerna såsom ofta särdeles
mäktigt utbildade mellancellsubstanser. Cellerna
äro dock en genom sin sammansättning och storleks-
ordning synnerligen ändamålsenlig och därför också
i ojämförligt hög grad dominerande form af den
lefvande materians individualisering. Cellerna i
sin tur associera sig till individer af högre stor-
leksordning, till väfnader, hvarmed man förstår ett
förband af likartade och likvärdiga, ensidigt byggda
celler jämte de organiserade produkter, som dessa
utvecklat, således utgörande kroppsmassor af be-
stämd, likartad mikroskopisk sammansättning. Så-
som ofvan framhållits, äro cellerna organismernas
utvecklingsfysiologiska enheter, i det att de fler-
celliga varelserna börja som enkla celler och tillväxa
samt utformas under oafbruten cellförökning. Cel-
lerna äro således äfven väfnadernas primära be-
ståndsdelar, och ur dem härstamma allt annat bygg-
nadsmaterial. Djurkroppens skilda väfnader och
organ anläggas som s. k. groddblad, d. v. s. skif-
formiga förband af celler. Dessa primitiva anlag,
som utgöras endast af celler, tätt slutna intill
hvarandra i mosaikartad anordning, bilda den
ursprungligaste väfnadsformen, nämligen epitelet
(se d. o.). Genom utveckling ur primitiva celler
af trådförande substanser mellan cellerna, hvilka
substanser ega förmåga af själfständig assimilation
och förökning och således ega karaktären af auto-
nom protoplasma, ehuru af skild från sina bildnings-
celler (metaplasma), komma alla bindesubstansväf-
nader (se d. o.), alla stödjande och mekaniskt
funktionerande väfnader till stånd, såsom bindväf,
brosk och ben. Andra väfnadsarter, som betingas
genom ensidiga omformningar af ursprungliga bild-
ningsceller, äro muskelväjnad (se Muskler) och
nervvàfnad (se N e r v v ä f). Epitelen bekläda krop-
pens alla fria, yttre och inre ytor, öfverhud och
slemhinneytor samt bilda från dessa utgående
körtlar. Om radiums inverkan på kroppens väf-
nader se Radiumbehandling, sp. 881-
882. - 2. Bot. Se Cellbildning och
Cellväfnad. - 3. Text., hvarje böjlig duk,
som uppstått genom regelbunden korsning eller
sammanslingning af trådar. Man skiljer mellan
a) egentliga väfnader 1. tyger, bil-
dade af två mot hvarandra vinkelräta trådsystem:
varp (se d. o. 1) och inslag, b) trikåartade,
d. v. s. virkade och stickade, väfnader,
hvilka uppstå därigenom, att en eller flera fortlö-
pande trådar böjas till öglor eller maskor, som in-
gripa i hvarandra och bilda en sammanhängande,
mer eller mindre tät duk, och c) knypplade 1.
tyllartade väfnader, som uppkomma genom
många från små rullar eller pinnar utgående trå-
dars sidoförflyttningar och slingningar omkring
hvarandra eller omkring vissa på förhand utspända
trådar. I dagligt tal ger man dock ordet väfnad
endast den förstnämnda betydelsen, d. v. s. tyg,
som bildas af varp och inslag. Se vidare V ä f-
n i n g. Statistiska uppgifter om svenska väfnads-
industrien äro lämnade i art. Textilindu-
stri, sp. 1023. 1. E. Hgn. 3. G. A. W.

Väfnadslära, anat. Se Histologi.

Väfnadssaft, histol. Se Bindesubstans-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:57:04 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcm/0034.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free