Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Värmeabsorption ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
307
Värmeledningsförmåga-Värmestrålning
308
ning för byggnaders uppvärmning. Se Upp-
värmning.
Värmeledningsförmåga, fys. Se
Ledningsförmåga, sp. 1498, och Värme, sp. 299.
Värmeledningskoefficient, fys. Se
Ledningsförmåga, sp. 1498, och Värme, sp. 299.
Värmelen (Värmeln), sjö i Värmland på
gränsen mellan Jösse, Gillbergs och Grums härad,
är 23 km. lång i n. och s. samt 7 km. bred, bildar
mot n. och n. v. två stora vikar samt fortsättes
åt s. ö. genom sjön Lången och åt s. v. nedanför
sundet vid Värmskogs kyrka genom den smala,
omkr. 15 km. långa sjön Lilla Värmelen,
som genom en 3 km. lång å, Borgviksån, vid
Borgviks bruk utfaller i Borgviksfjärden, en inre del
af Grumsfjärden, som är en vik af Vänern. Hit
rinner äfven Malsjöån från Lången, hvarigenom
V. får dubbelt aflopp. Västra stambanan skär V:s
norra vik och har strax ö. om sjön stationen
Brunsberg. Vid norra ändan af den nordvästra viken
ligger stationen Edane. Sjöns areal utgör 77 kvkm.,
och dess höjd ö. h. är 56 m. Den mottager
tillflöden från ett flertal mindre sjöar: i ö. Emsen,
Rinnen och Säfveln, i n. Salungen och Mangen,
i v. Rommen och Nästjärn. Det område, från
hvilket vatten samlas till V., utgör 860 kvkm.
J. V. E.
Värmelära, fys. Se Värme.
Värmemotorer, mek. Se Kraftmaskiner.
Värmemätning, fys. Se Aktinometer,
Bolometer, Kalorimeter, Pyrometer,
Temperatur 1, Termoelement, Termometer och
Termometri.
Värmenecessär (se Necessär),
handelsbenämning för en kamintyp. Se Kamin, sp. 727
med fig. 1.
Värmereglering, tekn. Se Uppvärmning.
Värmeregulation, en kroppsförrättning (funktion)
hos däggdjur och fåglar, genom hvilken kropps-
temperaturen (se d. o.) hos dessa djur
hålles i det närmaste oförändrad trots betydande
växlingar i omgifningens temperatur och som be-
står i en anpassning af såväl kroppens värmepro-
duktion (se Kroppsvärme) som dess värme-
förlust. Det förra af dessa förlopp har Rubner
kallat kemisk, det senare fysikalisk värmeregula-
tion. Utsattes ett djur för afkylning, stiger det
respiratoriska gasutbytet, utvisande en ökning af
förbränningen inom kroppen. Undandrages kropps-
muskulaturen nervsystemets inflytande, t. ex. ge-
nom förstöring af ryggmärgen eller förgiftning
med curare (se d. o.), uteblir denna stegring, och
djuret förhåller sig som ett s. k. kallblodigt djur,
d. v. s. dess kroppstemperatur och värmeproduk-
tion ändra sig i samma riktning som omgifningens
temperatur. Detsamma inträffar äfven, om det i
öfrigt oskadade djuret utsattes för intensiv afkyl-
ning eller uppvärmning. Värmeregulationsmeka-
nismen tål, såsom naturligt är, endast en viss grad
af påkänning. Det ligger nära till hands att upp-
fatta den kemiska värmeregulationen som en in-
ställning af omsättningen i musklerna i form af
en reflex (se d. o.), utlöst från huden. Rubner
m. fl. har i sammanhang härmed antagit en för-
bränningsprocess i musklerna fullkomligt oberoende
af den egentliga kontraktionsprocessen och ute-
slutande stående i värmeregulationens tjänst. Det
respiratoriska gasutbytet hos ett försöksdjur ändrar
sig nämligen kontinuerligt med temperaturen i
omgifningen, och man har funnit det orimligt att
antaga, att djurets f rysningsrörelser skulle kunna nå
en sådan regelbundenhet. Emellertid ha andra -
Loewy, Johansson - funnit, att en människa kan
utsättas för betydande afkylning, utan att förete
några frysningsrörelser och att därvid ej heller
någon stegring af det respiratoriska gasutbytet
kommer till stånd. Den kemiska värmeregulationen
synes sålunda sammanfalla med s. k. frysningsrörel-
ser, d. v. s. darrning och frossbrytningar. - Det är
klart, att den kemiska värmeregulationen ej för-
klarar det faktum, att en individ kan bibehålla
normal kroppstemperatur äfven vid högre tem-
peratur i omgif ningen. Franklin, som var en af
de förste, som gjort denna iakttagelse, hänvisade
på svettafsöndringen såsom en förklaring. Vid
svettens afdunstning från kroppsytan bindes en
tillräcklig mängd värme för att förekomma en
stegring af kroppens temperatur. Djur, som sakna
svettafsöndring, t. ex. hunden, förete en karak-
teristisk andningstyp under motsvarande förhållan-
den. Andetagens djup och frekvens äro ökade.
Andningsluften passerar genom den vidöppna mun-
nen, hvarvid en betydande afdunstning kommer
till stånd såväl inom luftvägarna som i munhålan,
särskildt från tungan, som hålles fuktig genom en
riklig spottafsöndring. En regulation af värme-
förlusten, d. v. s. en fysikalisk värmeregula-
tion, åstadkommes äfven genom ändring af blod-
strömmen i hudens kärl. Värmeutstrålningen från
huden bestämmes af hudtemperaturen, och som
f ettlagret under huden är värmeisolerande, reg-
leras värmetillförseln till huden väsentligen genom
blodströmmen. Mekanismen verkar naturligtvis,
endast då omgifningens temperatur är lägre än
kroppens. J- E. J-n.
Värmesinne, fysiol. Se Känsel.
Värmeslag, plötslig död genom stegring af tem-
peraturen i kroppens väfnader i samband med en
rubbning af den s. k. fysikaliska värmeregulationen
(se d. o.). Mot öfverupphettning skyddas kroppen
genom svettaf söndring och svettens afdunstning från
kroppsytan. Försvagas svettaf söndringen, t. ex.
genom kroppens fortgående uttolkning, eller för-
svåras vattenafdunstningen genom omgifvande luf-
tens fuktighet, inträder risken för en öfverupp-
hettning. J- E. J-n.
Värmespektrum, fys. Se Värmestrålning.
Värmestick, fysiol. Se Värmecentrum.
Värmestrålning, Strålande värme, fys.
De allmänna lagarna för värmets fortplantning
genom strålning äro behandlade i artiklarna
Strålning och Värme, sp. 300. Ljus- och
värmestrålar äro af alldeles samma art. Skillnaden
består endast däri, att strålar, som falla inom ett
visst begränsadt våglängdsområde i spektret (se
Spektrum, sp. 637), göra intryck på ögats nät-
hinna och äro därför synliga, under det att andra
strålar icke ha denna egenskap och därför äro osyn-
liga. De strålar, som falla utanför spektrets röda
ändar och hvilkas våglängder äro större än ungefär
0,ooo8 mm., kallas ultraröda 1. värmestrålar. Både
ljus- och värmestrålar förvandlas, då de absorberas
af en yta, till värme. Genom uppmätning af den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
