Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Värnamo kraftaktiebolag ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stämma skallar vidt omkring i skogen. Födan
utgöres af växtämnen, kanske äfven af insekter, små
amfibier och fiskar. Ute i träsken bygga dessa
fåglar ett stort bo, hvari de lägga två ägg;
ungarna lämna boet genast efter att de blifvit
kläckta. Tagna som unga, kunna värnfåglarna
lätt tämjas, göra sig respekterade och åtlydda af
andra tamfåglar och hållas i sitt hemland därför
gärna vid gårdarna, då de stundom lära göra
tjänst som väktare af andra tamdjur. Indianerna
hålla vänstra och därnäst den högra af de större
vingsporrarna äfvensom det hos en art
förekommande pannhornet i högt värde som läkemedel.
– Familjen omfattar blott
värnfågelsläktet, Palamedea l. Chauna. I mellersta Brasiliens
skogstrakter äfvensom i Guyana och Colombia
förekommer aniuman l. anhiman, P. cornuta,
som är glänsande svartbrun, på halsen och
öfverbröstet silfvergrå, på buken och undergumpen hvit.
Fågelns längd utgör 80 cm., det uppåtriktade och
framåtböjda pannhornets 10–15 cm. En annan art,
P. cristata (se fig.), något större än en kalkon,
anträffas från södra Brasilien till Argentina. L-e.
Värnplikt, krigsv., skyldighet till personlig
krigstjänst. Denna kan vara allmän, då den omfattar
hela den manliga befolkningen utan afseende på
olika samhällsklasser, eller inskränkt till vissa
samhällsklasser. – I forntidens äldsta samhällen
såväl som hos medeltidens vandrande folkslag voro
här och folk liktydiga begrepp. Hvarje vapenför
man var krigare. Då gällde således allmän
värnplikt. I den mån statsorganismerna stadgades,
ordnades krigstjänstskyldigheten. I Greklands
stater och i Romerska riket grundade den sig på
alla fria mäns rättighet att försvara sitt land,
d. v. s. på allmän värnplikt, dock i vanliga fall
utsträckt endast till den fria befolkningen. Under
medeltiden utträngde visserligen feodalväsendets
vasallhärar och sedermera konungarnas värfvade
trupper de på den allmänna värnpliktens grund
bildade folk- eller bondehärarna (se Bondehär
och Folkbeväpning); men i nödens stund
måste man dock tillgripa dem, och under
1500–-1700-talen, då alla stater underhöllo värfvade
härar, fylldes dessa medelst uppbådadt eller
tvångsvärfvadt folk, när annan utväg icke fanns
att tillgå. Därvid gingo dock de högre
samhällsklasserna fria liksom vissa landsdelar och städer.
Det var franska revolutionen, som åter väckte den
allmänna värnplikten till lif. Först vädjade man
till frivilligheten (1791). Men då denna utväg icke
förslog, tillgreps därjämte tvångsrekrytering (1792),
och slutligen skedde 1793 uppbåd i massa,
hvarefter genom 1798 års konskriptionslag alla män
mellan 20 och 25 års ålder förklarades skyldiga
till krigstjänst. Medelst denna allmänna värnplikt
(jämte värfning) fyllde Napoleon I sina härar, och
då de konskriberade tämligen godtyckligt
kvarhöllos i tjänst, betydde bestämmelsen om
tjänstetidens begränsning föga. För att kunna motstå
de franska härarna nödgades öfriga stater
småningom utbyta värfningen mot allmän värnplikt,
hvilket fullständigt skedde vid Preussens resning
1813 (se Landtvärn). Den nya anordningen
sattes fullständigt i system genom de preussiska
rekryterings- och landtvärnslagarna af 1814 och
1815, som införde allmän värnplikt utan rätt att
sätta man i sitt ställe. Därvid kunde dock ej
på långt när alla värnpliktiga inkallas till
verklig tjänstgöring, oaktadt tjänstgöringstiden
nedsattes ända till två år. I alla öfriga stater på
Europas fastland byggdes härordningen efter 1815
äfvenledes på allmän värnplikt (med rätt till
friköpning eller att sätta man i stället), hvarvid
dock i allmänhet endast ett mindre antal manskap
inkallades i tjänstgöring och där kvarhölls längre
tid eller ock en del manskap ersattes med sådana,
som gingo in i andras ställe eller mot betalning
kvarstannade. Genom dylika åtgärder kom man
småningom ifrån värnpliktens grundsats om allas
lika skyldighet mot staten och från fördelen att
ega en talrik, ungdomsfrisk och kraftfull armé.
Sedan Preussen genom utvecklingen af sitt
härväsen (1859–66) fullständigare än förut kunde
tillgodogöra sig den allmänna värnpliktens stora
tillgång på manskap, förmådde dess framgångar
1866 och 1870–71 alla öfriga större stater (utom
England) att öfvergå till det preussiska systemet.
Genom att inskränka undantag och befrielser från
krigstjänst till det minsta möjliga, genom att
inskränka tjänstgöringstiden till 2–3 år och öka
fredsstyrkan så mycket, att allt eller nästan allt
tjänstdugligt manskap kan öfvas, och genom att
ytterligare utsträcka hela tjänstetiden har man
lyckats uppdrifva härarna till väldig styrka, har
man i ordets verkliga bemärkelse skapat "folk i
vapen". De värnpliktiges hela tjänstetid utgjorde
1913 i Tyskland 25 år, i Frankrike 28 år, i Italien
19–22, i Österrike-Ungern 22, i Ryssland 23,
i Belgien 13, i Rumänien 25, i Danmark 16 och
i Schweiz med sitt milissystem 29 år, oberäknadt
i några stater någon tids landstormsskyldighet
före den vanliga tjänstskyldighetens inträde, i
Norge 20 år förutom landstormsskyldighet från 18
till 55 års ålder. Skyldigheten till krigstjänst
inträder i alla länder mellan 20 och 22 års ålder.
Rörande värnpliktsgrundsatsens tillämpning i öfrigt
se Härordning och redogörelserna för de
olika ländernas försvarsväsen. Under
Världskriget (1914–19) nödgades däri deltagande stater
utsträcka tjänstetiden, och England och
Nord-Amerikas förenta stater, som icke förut tillämpat
värnplikt, tvungos antaga sådan; den har i dessa
båda stater afskaffats efter kriget. Genom
fredsfördragen ha de besegrade staterna förbjudits
använda värnplikt. I öfriga förut bestående stater
och i nybildade har värnplikt införts med ungefär
lika lång tjänstetid som förut och med en
tjänstgöringstid i allmänhet växlande mellan 1 och 2 år.
Den i Sverige sedan forntiden kvarstående
allmänna värnplikten togs under medeltiden i
anspråk genom den s. k. bondehären och
fortlefde sedermera i de årliga utskrifningarna (se
d. o.), hvilka upphörde, då det yngre
indelningsverket (se Indelta armén) på 1600-talet
trädde i deras ställe, öfvertygelsen om de
indelta och de värfvade truppernas otillräcklighet
ledde, sedan det första försöket, 1808, med
inrättande af ett landtvärn på värnpliktens grund utfallit
så ogynnsamt, till allmänna beväringens (se
Beväring) införande 1812. (Det till flottan uttagna
beväringsmanskapet kallades sjöbeväring.) Den
allmänna värnplikten, som i verkligheten infördes
fullständigt, först då friköpningsrätten från öfning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
