Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betygade sin orubbliga trohet mot konung och
fosterland. Fyra allmogemän skyndade också genast
öfver till Sverige för att delge regeringen hvad
som inträffat och samtidigt betyga det åländska
folkets villighet "att med all möjlig makt möta ett
fientligt anfall, om nödiga medel därtill och i
synnerhet behörigt befäl och ammunition dem
meddeltes". Snart skulle man äfven i handling
omsätta sina patriotiska afsikter. I april anlände
ryska trupper till Å., hvilka togo landet i
besittning. Då de i början af maj under stränga
hotelser sökte utkräfva betungande prestationer af
den åländska allmogen, grep denna till vapen. Med
ljungeldens hastighet spred sig upproret mot de
främmande förtryckarna öfver hela Å. Inom kort
voro samtliga ryska härafdelningar tillfångatagna
och Å. befriadt (se vidare Arén, E., och
Gummerus 1). Böndernas fosterlandskärlek hade
firat en glänsande seger. I mars 1809 landsteg
emellertid ånyo en fientlig styrka på Å., och denna
gång blef eröfringen fullständigt genomförd. Vid
fredsunderhandlingarna i Fredrikshamn 1809 gjorde
de svenske representanterna fåfänga försök att för
Sverige rädda Å.; det måste afträdas till Ryssland
jämte de finländska områdena på andra sidan
Bottenhafvet.
Under det senaste århundradet har Å. med
Finland lydt under rysk spira. För ett kort
ögonblick under Krimkrigets dagar fick ön plötsligt ett
allmän-europeiskt intresse. I kampen mot
Ryssland läto västmakterna 1854 sina flottor intränga i
Östersjön, och den nyanlagda fästningen Bomarsund
på Å. blef därvid bombarderad samt sedermera
intagen af en landsatt belägringskår och förstörd.
Vid freden i Paris 1856 genomdrefs äfven en
förbindelse af Ryssland att för framtiden icke befästa
Ålandsöarna. Detta "Ålandsservitut" har
otvifvelaktigt varit Ryssland obekvämt, och sträfvanden från
ryska regeringens sida att komma bort från
detsamma ha också kunnat förmärkas, såsom i samband
med afslutandet af Nord- och Östersjötraktaterna
1908. Slutligen togs Världskrigets utbrott till
förevändning för uppförandet af (permanenta) be-
fästningar på Å. (se Ålands befästningar).
Världskriget har medfört stora förändringar i de
forna svenska provinsernas öden. Då efter ryska
revolutionen Finland lösgjorde sig från Rysslands
välde, vaknade hos Å:s befolkning det aldrig
slocknade hoppet om återförening med Sverige. I aug.
1917 samlades ombud för Å:s kommuner i
Finström, hvarvid beslöts att genom en deputation
"bringa till den svenska regeringens och
representationens kännedom, att på grund af särskilda
orsaker den åländska befolkningen lifligt åstundade
sina öars förening med Sveriges rike". Af
mellankommande omständigheter blef detta beslut icke
utfördt. Samtidigt med den finska
själfständighetsförklaringen anställdes dock på Å. en
folkomröstning, vid hvilken ett öfverväldigande flertal
uttalade sig för återförening med Sverige.
Önskningarna i detta afseende framfördes genom en
delegation till Sveriges konung, som i sitt svar 2 febr.
1918 uttalade den förhoppningen, att det skulle
lyckas Sveriges regering att i samförstånd med
Finland bringa framgång åt Ålandsbefolkningens
sträfvanden. Den närmaste tiden upptogs af liflig
agitation från ålänningarnas sida, bedrifven framför
allt i utlandet, där Å:s kraf på nationell
själfbestämningsrätt framfördes till olika makters
regeringar och till fredskongressen. Under 1919
anordnades dessutom i frågan en ny folkomröstning på Å.,
hvarvid framgick, att af de på öarna röstberättigade
och närvarande personerna, utgörande i allt 10,196
män och kvinnor, 9,735 uttalat sig för återförening
med Sverige. En samtidigt antagen finsk lag
ang. viss själfstyrelse på Ålandsöarna möttes af
befolkningens öppna motstånd. Som dess ledare
framträdde framför andra redaktör Julius
Sundblom, vice häradshöfding K. Björkman samt
bonden Johannes Eriksson. Afgörande för
"Ålandsfrågans" vidare utveckling måste emellertid bli
förhandlingarna mellan Sverige och Finland. Dessa
upptogos på sommaren 1918 och fortgingo under
de närmast följande åren. Redan från början
influerades de i ogynnsam riktning af omständigheter,
hvilka med det finska inbördeskriget stodo i
sammanhang och bl. a. ledt till ett kortvarigt svenskt
militärt ingripande på Å. febr.–mars 1918 (se
Ålandsexpeditionen). Från svensk sida
häfdades befolkningens rätt att genom allmän
folkomröstning bestämma öfver sitt lands framtida
öde, under det att från finsk sida denna rätt h. o.
h. förnekades. Förhandlingarna ackompanjerades
af en liflig presspolemik i de båda länderna,
hvarvid de olika ståndpunkterna närmare utvecklades
och belystes. Den svenska opinionen måste i Å.
se en urgammal svensk landsdel, som i
förskingringen sträckte sina armar mot moderlandet, under det
att den finländska sökte bygga på en antagen
historisk och geografisk nära samhörighet mellan Å.
och Finland. Särskildt aktiv del i kampanjen togo
de svenska bildade kretsarna på det finska
fastlandet, hvilka af ett Å:s skiljande från Finland
väntade ödesdigra följder för den svenska stammen
i Finland.
Då berörda förhandlingar tämligen snart visade
sig föga egnade att föra frågan närmare sin
lösning, såg sig Sverige nödsakadt att bringa
spörsmålet inför europeiskt forum. I april 1919 aflät
svenska regeringen till fredskonferensen i Paris en
not, hvari den gaf sitt understöd åt det af Å:s
befolkning framställda krafvet. Svenska
regeringens delegerade framlade också i aug. s. å. inför
Högsta rådet sina synpunkter i frågan. Med
hänsyn till den på Å. ständigt växande oron och
otåligheten ansåg sig svenska regeringen under den
följande tiden böra genom upprepade
hänvändningar till såväl Högsta rådet som de därvid
representerade stormakterna framhålla angelägenheten
af frågans skyndsamma afgörande. I maj 1920
infann sig i Stockholm en åländsk delegation, som
inför konung och regering ånyo gjorde gällande
krafvet på folkomröstning på Å. Det svenska
svaret blef som förut, att Sverige icke skulle uppge
sina sträfvanden att häfda Ålandsbefolkningens
rätt att själf bestämma öfver sin nationella framtid.
Denna tilldragelse framkallade omedelbart
motåtgärder från den finska regeringens sida. På Å.
anställdes undersökning af finska regeringsmedlemmar;
redaktör Sundblom och vice häradshöfding
Björkman häktades i juni för högförräderi, och till Å.
öfverfördes finsktalande trupper. En samtidig
notväxling mellan de svenska och finska regeringarna
konstaterade, att frågan inträdt i ett synnerligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
