Print (PDF) - On this page / på denna sida - Ärftlighet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1263 Äringsriter-Ärkebiskop 1264 erna) äro representanter för den i äringen inne- boende naturmakten. Som plogens gudomlighet framstår Triptolemos (se d. o.). Inom den nor- diska mytologien möter i Byggver (se d. o.) en oförtydbar, ehuru ej gudomligg jord, personifikation al korndemonen. - Yegetationsriterna och sär- skildt äringskulten ha genom den fördjupade in- blick de skänkt i folkens primitiva tanke- och föreställningssätt i hög grad bidragit till att sprida ljus ej blott inom myt- och religions- forskningen, utan äfven inom folkpsykologien och folklifsforskningen i allmänhet. Litt.: W. Mann- hardt, "Roggenwolf und roggenhund" (1865), "Die korndämonen" (1868) och "Wald- und f eld- kulte" (1875 och 1877; se vidare M a n n- hardt), H. Pfannenschmid, "Germanische ernte- feste im heidnischen und christlichen cultus" (1878), U. Jahn, "Die deutschen opfergebräuche bei ackerbau und viehzucht" (1884), J. G. Fra- zer, "The golden bough" (3:e uppl. 1911-19; spec. bd 5-8; se vidare Frazer), Sam Wide, "Folkskrock och primitiv religion" (i "Nordisk tidskr.", 1898), N. E. Hammarstedt, "Såkaka och såöl" (i "Medd. fr. Nordiska museet", 1903), "Ta jultuppen" (i ''Fataburen", 1916), E. Reuter- skiöld, "Sakramentala måltider" (1908), G. Ni- kander, "Fruktbarhetsriter under årshögtiderna hos svenskarna i Finland" (i "Folkloristiska och etno- grafiska studier", I, 1916), K. Bugge, "Norske höstskikke" (i "Fästskrift till H. F. Feilberg", 1911), och A. Y. Rantasalo, "Der ackerbau im volksglauben der finnen und esten" (1919). Utför- ligare litteraturhänvisningar se Frazers och Reuter- skiölds angifna arbeten. N. E. II. Äringsriter. Se Äringskult. Ärjkrok. Se Årder. Ärjänselkä. Se U l e t r ä s k. Ärke-, Erke- (ty. erz-}, ett prefix, som bety- der den förnämste, förste, öfver- (t. ex. ärkebiskop, ärkeängel) eller anger, att en egenskap förefinns i högsta grad (t. ex. ärkebof, ärkenarr, ärkenöt). Ordet är bildadt af det i synnerhet i kyrkogrekiskan och kyrkolatinet ofta förekommande prefixet a'rchi- (arch-) med samma betydelse (af grek. a'rchein, vara den förste, hvaraf äfven hierarfc, monarfc m. m.). Se vidare Archi-. Ärkebanèrförare. Se Ärkeämbeten. Ärkebiskop (grek. archiepifskopos, lat. archie- pifscopus, '' of verbiskop ", ' 'främste biskop " ; se Archi-), hög kyrklig ämbetsman, dignitär. I katolska kyrkan (där han urspr. kallades metro- polit), är ärkebiskopen, hvars utmärkelsetecken är pallium (se d. o.), ej blott biskop i eget stift (ärkestift), utan har äfven viss maktbefogenhet öfver andra biskopar (suffraganbiskopar) och ut- öfvar vissa rättigheter öfver dessas stift (som till- sammans bilda en "provins", kyrkoprovins). I protestantiska länder, där titeln bibehållits, t. ex. Sverige och Finland, intar han första rummet bland de f. ö. själfständiga biskoparna. Den förste i Nor- den residerande ärkebiskopen var Lunds 1104, hvars provins omfattade Sverige, Norge och Danmark. Men 1152 erhöll Norge egen ärkebiskop, i T rond- fa jem, och 1164 Sverige, i (Gamla) Uppsala, hvar- ifrån han 1270 öfverflyttade till östra Aros (nuv. Uppsala). Yid reformationen bibehölls i Sverige den medeltida kyrkoorganisationen i sina grund- drag, och Laurentius Petri blef 1531 Sveriges förste evangeliske ärkebiskop. I det afseendet bröt man med den kanoniska rätten, att öfriga biskopar icke betraktades som suffraganbiskopar under ärke- biskopsstolen i Uppsala, utan blefvo hvar för sig fullt själfständiga stiftschefer. Ärkebiskopen var i första hand biskop i Uppsala stift. Detta är fort- farande gällande svensk rätt. Ärkebiskopens ställ- ning är närmast den af primus inter pares, och han kan därför med själfskrifvenhetens rätt föra det enhetliga episkopatets och hela predikoämbe- tets talan i förhållande till K. M:t, liksom han i allmänhet utåt representerar svenska kyrkans for- mella enhet och under sin episkopala vård har att lägga all utom stiften bedrifven svensk-kyrklig verksamhet, särskildt inom svenska församlingar i främmande länder (C. A. Reuterskiöld, "Föreläs- ningar i svensk stats- och förvaltningsrätt", III: 3). Under ståndsriksdagarnas tid var ärkebiskopen själfskrifven talman i prästeståndet och utöfvade därigenom betydande politiskt inflytande, närmast inom sitt stånd. När i samband med ståndsriks- dagarnas afskaffande kyrkomötet inrättades, blef ärkebiskopen själfskrifven ordf. i detta (Kyrkomö- tesförordn. § 8). Under det senaste halfseklet och särskildt under de sista årtiondena har han i sti- gande grad tagits i anspråk för allmänkyrkliga uppgifter. När svenska kyrkans missionsstyrelse 1874 inrättades, blef ärkebiskopen själfskrifven ordf. Då icke blott hednamissionen, utan äfven diasporaverksamheten handhas af missionsstyrelsen och bägge dessa kyrkliga verksamhetsgrenar under 1900-talet företett storartad utveckling, har ärke- biskopens ämbetsuppgifter just som ärkebiskop vuxit i betydlig grad. Han är dessutom själfskrifven ordf. i Svenska kyrkans diakonstyrelse, inrättad 1908 som en rådgifvande hjälporganisation för det fri- villiga kyrkliga arbetet i de olika stiften. Olika delar af svenska ärkebiskopsskruden visas i fig. l-6. Bestämmelserna om tillsättning af ärkebiskop äro i gällande lag oklara. Yid utnämningen är konun- gen liksom vid utnämning af öfriga biskopar bun- den vid de tre, som vid valet uppförts på förslag. Yid valet åter gälla först och främst samma be- stämmelser som vid öfriga biskopsval (se Biskop, sp. 485). Men därtill fogar 1686 års kyrkolag den föreskriftn, att "uti ärkebiskopsval skola alla dom- kapitel i riket hafva sina röster". Allt ifrån kyrko- lagens antagande synes den praxis ha utvecklat sig, som sedan dess ständigt följts, nämligen att i valet deltaga såväl samtliga domkapitel (Stock- holms stads konsistorium inberäknadt) som ock prä- sterskapet i Uppsala stift äfvensom på grund af stadgandet i 1759 års förordning professorerna vid Uppsala universitet, enär ärkebiskopen hittills varit universitetets själfskrifne prokansler. De i valet deltagande personernas röster sammanräknas icke, utan hvart och ett af valkollegierna uppsätter sitt särskilda förslag, och vid det slutliga förslagets upprättande räknas rösterna från hvart valkolle- gium som l röst. Flera gånger ha yrkanden fram- kommit, gående ut på att revidera föreskrifterna för valet så, att ärkestiftets prästerskap kunde erhålla ökadt inflytande på valet. 1903 års kyrko- möte aflät till K. M:t en skrifvelse i nu antydd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
