- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
1263-1264

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ärftlighet ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1263

Äringsriter-Ärkebiskop

1264

erna) äro representanter för den i äringen inne-
boende naturmakten. Som plogens gudomlighet
framstår Triptolemos (se d. o.). Inom den nor-
diska mytologien möter i Byggver (se d. o.) en
oförtydbar, ehuru ej gudomligg jord, personifikation
al korndemonen. - Yegetationsriterna och sär-
skildt äringskulten ha genom den fördjupade in-
blick de skänkt i folkens primitiva tanke- och
föreställningssätt i hög grad bidragit till att
sprida ljus ej blott inom myt- och religions-
forskningen, utan äfven inom folkpsykologien och
folklifsforskningen i allmänhet. Litt.: W. Mann-
hardt, "Roggenwolf und roggenhund" (1865),
"Die korndämonen" (1868) och "Wald- und f eld-
kulte" (1875 och 1877; se vidare M a n n-
hardt), H. Pfannenschmid, "Germanische ernte-
feste im heidnischen und christlichen cultus"
(1878), U. Jahn, "Die deutschen opfergebräuche
bei ackerbau und viehzucht" (1884), J. G. Fra-
zer, "The golden bough" (3:e uppl. 1911-19;
spec. bd 5-8; se vidare Frazer), Sam Wide,
"Folkskrock och primitiv religion" (i "Nordisk
tidskr.", 1898), N. E. Hammarstedt, "Såkaka och
såöl" (i "Medd. fr. Nordiska museet", 1903),
"Ta jultuppen" (i ’’Fataburen", 1916), E. Reuter-
skiöld, "Sakramentala måltider" (1908), G. Ni-
kander, "Fruktbarhetsriter under årshögtiderna hos
svenskarna i Finland" (i "Folkloristiska och etno-
grafiska studier", I, 1916), K. Bugge, "Norske
höstskikke" (i "Fästskrift till H. F. Feilberg",
1911), och A. Y. Rantasalo, "Der ackerbau im
volksglauben der finnen und esten" (1919). Utför-
ligare litteraturhänvisningar se Frazers och Reuter-
skiölds angifna arbeten. N. E. II.

Äringsriter. Se Äringskult.

Ärjkrok. Se Årder.

Ärjänselkä. Se U l e t r ä s k.

Ärke-, Erke- (ty. erz-}, ett prefix, som bety-
der den förnämste, förste, öfver- (t. ex. ärkebiskop,
ärkeängel) eller anger, att en egenskap förefinns i
högsta grad (t. ex. ärkebof, ärkenarr, ärkenöt).
Ordet är bildadt af det i synnerhet i kyrkogrekiskan
och kyrkolatinet ofta förekommande prefixet a’rchi-
(arch-) med samma betydelse (af grek. a’rchein,
vara den förste, hvaraf äfven hierarfc, monarfc
m. m.). Se vidare Archi-.

Ärkebanèrförare. Se Ärkeämbeten.

Ärkebiskop (grek. archiepifskopos, lat. archie-
pifscopus, ’’ of verbiskop ", ’ ’främste biskop " ; se
Archi-), hög kyrklig ämbetsman, dignitär. I
katolska kyrkan (där han urspr. kallades metro-
polit), är ärkebiskopen, hvars utmärkelsetecken
är pallium (se d. o.), ej blott biskop i eget stift
(ärkestift), utan har äfven viss maktbefogenhet
öfver andra biskopar (suffraganbiskopar) och ut-
öfvar vissa rättigheter öfver dessas stift (som till-
sammans bilda en "provins", kyrkoprovins). I
protestantiska länder, där titeln bibehållits, t. ex.
Sverige och Finland, intar han första rummet bland
de f. ö. själfständiga biskoparna. Den förste i Nor-
den residerande ärkebiskopen var Lunds 1104, hvars
provins omfattade Sverige, Norge och Danmark.
Men 1152 erhöll Norge egen ärkebiskop, i T rond-
fa jem, och 1164 Sverige, i (Gamla) Uppsala, hvar-
ifrån han 1270 öfverflyttade till östra Aros (nuv.
Uppsala). Yid reformationen bibehölls i Sverige

den medeltida kyrkoorganisationen i sina grund-
drag, och Laurentius Petri blef 1531 Sveriges
förste evangeliske ärkebiskop. I det afseendet bröt
man med den kanoniska rätten, att öfriga biskopar
icke betraktades som suffraganbiskopar under ärke-
biskopsstolen i Uppsala, utan blefvo hvar för sig
fullt själfständiga stiftschefer. Ärkebiskopen var
i första hand biskop i Uppsala stift. Detta är fort-
farande gällande svensk rätt. Ärkebiskopens ställ-
ning är närmast den af primus inter pares, och
han kan därför med själfskrifvenhetens rätt föra
det enhetliga episkopatets och hela predikoämbe-
tets talan i förhållande till K. M:t, liksom han
i allmänhet utåt representerar svenska kyrkans for-
mella enhet och under sin episkopala vård har att
lägga all utom stiften bedrifven svensk-kyrklig
verksamhet, särskildt inom svenska församlingar i
främmande länder (C. A. Reuterskiöld, "Föreläs-
ningar i svensk stats- och förvaltningsrätt", III: 3).
Under ståndsriksdagarnas tid var ärkebiskopen
själfskrifven talman i prästeståndet och utöfvade
därigenom betydande politiskt inflytande, närmast
inom sitt stånd. När i samband med ståndsriks-
dagarnas afskaffande kyrkomötet inrättades, blef
ärkebiskopen själfskrifven ordf. i detta (Kyrkomö-
tesförordn. § 8). Under det senaste halfseklet och
särskildt under de sista årtiondena har han i sti-
gande grad tagits i anspråk för allmänkyrkliga
uppgifter. När svenska kyrkans missionsstyrelse
1874 inrättades, blef ärkebiskopen själfskrifven
ordf. Då icke blott hednamissionen, utan äfven
diasporaverksamheten handhas af missionsstyrelsen
och bägge dessa kyrkliga verksamhetsgrenar under
1900-talet företett storartad utveckling, har ärke-
biskopens ämbetsuppgifter just som ärkebiskop vuxit
i betydlig grad. Han är dessutom själfskrifven ordf.
i Svenska kyrkans diakonstyrelse, inrättad 1908
som en rådgifvande hjälporganisation för det fri-
villiga kyrkliga arbetet i de olika stiften. Olika
delar af svenska ärkebiskopsskruden visas i fig. l-6.
Bestämmelserna om tillsättning af ärkebiskop äro
i gällande lag oklara. Yid utnämningen är konun-
gen liksom vid utnämning af öfriga biskopar bun-
den vid de tre, som vid valet uppförts på förslag.
Yid valet åter gälla först och främst samma be-
stämmelser som vid öfriga biskopsval (se Biskop,
sp. 485). Men därtill fogar 1686 års kyrkolag den
föreskriftn, att "uti ärkebiskopsval skola alla dom-
kapitel i riket hafva sina röster". Allt ifrån kyrko-
lagens antagande synes den praxis ha utvecklat
sig, som sedan dess ständigt följts, nämligen att
i valet deltaga såväl samtliga domkapitel (Stock-
holms stads konsistorium inberäknadt) som ock prä-
sterskapet i Uppsala stift äfvensom på grund af
stadgandet i 1759 års förordning professorerna vid
Uppsala universitet, enär ärkebiskopen hittills varit
universitetets själfskrifne prokansler. De i valet
deltagande personernas röster sammanräknas icke,
utan hvart och ett af valkollegierna uppsätter sitt
särskilda förslag, och vid det slutliga förslagets
upprättande räknas rösterna från hvart valkolle-
gium som l röst. Flera gånger ha yrkanden fram-
kommit, gående ut på att revidera föreskrifterna
för valet så, att ärkestiftets prästerskap kunde
erhålla ökadt inflytande på valet. 1903 års kyrko-
möte aflät till K. M:t en skrifvelse i nu antydd

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 19 18:51:56 2014 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcm/0678.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free