- Project Runeberg -  Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige /
XXII. Karrs och Gråfälls saga. Kolmården

Author: Selma Lagerlöf - Tema: Alphabet books and readers, Geography
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XXII. Karrs och Gråfälls saga

Kolmården

Norr om Bråviken, där gränsen går fram mellan Östergötland och Sörmland, reser sig ett berg, som är flera mil långt och mer än en mil brett. Om det hade en höjd som svarade mot längden och bredden, skulle det vara ett av de präktigaste berg, som funnes till, men det har det inte.

Det händer ibland, att man råkar på ett bygge, som har blivit så stort tilltaget från början, att ägaren aldrig har lyckats att få det färdigt. När man kommer fram till det, ser man tjocka grundmurar, starka valvbågar och djupa källare, men det finns varken väggar eller tak: alltsammans höjer sig bara ett par fot från marken. Det är inte utan, att den, som får se det där gränsberget, kan komma att tänka på en sådan övergiven byggnad, för det ser nästan ut, som om det inte skulle vara ett färdigbyggt berg, utan bara grunden till ett berg. Det reser sig från slätten med tvärbranta väggar, och överallt stå stolta klippmassor upptornade, som tyckas vara ämnade att bära höga, ofantliga bergsalar. Allt är mäktigt och vilt och stort tilltaget, men det är inte riktigt höjd eller resning på det hela. Byggmästaren har tröttnat och gått ifrån arbetet, innan han har hunnit att resa upp sådana där långa branter och vassa toppar och åsar, som bruka stå som väggar och tak på de färdigbyggda bergen.

Men liksom till ersättning för klintar och klättar har den stora bergstrakten i alla tider varit klädd med höga och väldiga träd. Ekar och lindar ha stått i utkanterna och i dalgångarna, björkar och alar kring sjöstränderna, tallar uppe på de branta avsatserna och granar överallt, där de ha funnit en nypa jord att växa i. Alla dessa träd tillsammans bildade den stora skogen Kolmården, som förr i världen var så fruktad, att envar, som måste fram över den, bad till Gud och beredde sig på sin sista stund.

Det är nu så längesedan Kolmården växte upp, att det är omöjligt att säga hur det kom sig, att den blev sådan den blev. Den hade väl en svår tid i början på den kala berggrunden, och den blev härdad genom att nödgas skaffa sig fotfäste bland hårda hällar och föda ur magra grusbackar. Det gick med den som med mången, som får slita ont i ungdomen, men blir stark och kraftig, när han blir färdig. När skogen var fullvuxen hade den träd som voro tre famnar i omkrets, trädens grenar voro sammanflätade till ett ogenomträngligt nät, och marken var genomvävd av hårda, hala rötter. Det var ett ypperligt tillhåll för vilda djur och rövare, som visste hur man skulle krypa och klänga och smyga för att komma fram genom den. Men för andra hade den inte mycket lockande. Den var mörk och kulen, villsam och ovägad, risig och stickande, och de gamla träden sågo ut som troll, där de stodo med skägg på grenarna och mossa på stammarna.

När människor först flyttade till Sörmland och Östergötland, växte det skogar nästan överallt, men de, som stodo i fruktbara dalar och på slätter, blevo snart bortröjda. Kolmården åter, som växte på fattig berggrund, brydde sig ingen om att fälla. Men ju längre den fick stå orörd, dess mäktigare blev den. Den var som ett fäste, vars murar för var dag växte sig tjockare, och den, som ville tränga fram genom skogsmuren, måste ta yxan till hjälp.

Andra skogar få vara rädda för människorna, men för Kolmården finge människorna lov att vara rädda. Den var så mörk och tätvuxen, att jägare och risplockare gång på gång gingo vilse där inne och höllo på att förgås, innan de kunde arbeta sig ut ur snåren. Och för de resande, som måste färdas mellan Östergötland och Sörmland, var den rent livsfarlig. De fingo leta sig fram på smala djurstigar, för gränsfolket hade inte en gång makt till att hålla banad väg över skogen. Inte fanns det bro över å eller färja över sjö eller språng över myr. Och inte på hela skogen fanns det en koja där det bodde fredligt folk, men vilddjurskulor och rövarhålor var det gott om. Det var inte mången, som kom över skogen utan skada, men desto flera vore de, som halkade utför bråddjup eller redo ner i moras, som blevo plundrade av rövare eller jagade av vilddjur. Men också de, som bodde nedanför skogen och aldrig vågade sig in i den, hade obehag av den, därför att björnar och vargar jämt och ständigt kommo ner från Kolmården och revo deras boskap. Och det var ingen möjlighet att utrota vilddjuren, när de hade ett så bra gömställe i den täta skogen.

Det var säkert, att både östgötar och sörmlänningar gärna skulle ha velat bli av med Kolmården, men det gick långsamt med detta, så länge som det fanns odlingsbar mark på annat håll. Så småningom blev den ändå en smula kuvad. På bergsluttningarna runtomkring själva storskogen växte det upp gårdar och socknar. Skogen blev någorlunda vägad, och vid Krokek mitt i västra obygden reste munkar ett kloster, där de resande funno en trygg tillflyktsort.

Skogen fortfor dock att vara mäktig och farlig, ända tills en vacker dag en vandrare, som hade trängt långt in i skogsdjupet, råkade upptäcka att det fanns malm i berggrunden, som den växte på, Så snart som detta blev kunnigt, skyndade gruvarbetare och bergsmän upp i skogen för att söka reda på dess rikedomar.

Och nu kom det, som bröt skogens makt. Människorna togo upp gruvor, se reste hyttor och bruk på den gamla skogsmarken. Men detta hade inte behövt göra skogen allvarsam skada, om det inte har varit så, att det gick åt en otrolig mängd ved och kol för bergshanteringen. Kolare och vedhuggare drogo in i den gamla hemska urskogen och gjorde nästan slut på den. Runtomkring bruken blev den alldeles nerhuggen, och där lades marken ut till åkrar. Många nybyggare flyttade dit upp, och snart fanns det flera nya socknar med kyrka och prästgård, där det kort förut inte hade funnits annat än björniden.

Även där skogen inte blev alldeles bortröjd, blevo de gamla träden fällda och de täta snåren genomhuggna. Vägar drogos fram överallt, och vilddjur och rövare jagades bort. När människorna äntligen hade fått makt med skogen, foro de förfärligt illa fram med den: höggo och svedjade och kolade utan hejd. De hade inte glömt det gamla hatet till skogen, och nu tycktes de alldeles vilja förgöra den.

Det var en lycka för skogen, att det inte fanns så särdeles mycket malm i Kolmårdsgruvorna, utan gruvbrytningen och bruksdriften minskades. Då avstannade också kolningen, och skogen fick en smula andrum. Många, som hade bosatt sig i Kolmårdssocknarna, blevo utan arbete och har svårt att bärga sig, men skogen började åter tillväxa och bredde ut sig, så att gårdar och bruk lågo inbäddade i den som öar i havet. Kolmårdsborna försökte sig med jordbruk, men utan stor framgång. Den gamla skogsmarken ville hellre bära jätteekar och storfuror än rovor och korn.

Människorna gingo där och kastade mörka blickar på skogen, som tycktes bli kraftigare och frodigare, allteftersom de blevo fattigare, men till sist föll det dem in, att det kunde finnas något gott också i skogen. Kanske att det kunde ligga bärgning i skogen? Det kunde vara värt att försöka att ta vara på den i alla fall.

Så började de att hämta timmer och plank ur skogen och sålde till slättborna, som redan hade gjort ända på sin skog. De märkte snart, att om de bara fore förståndigt fram, kunde de få sitt levebröd av skogen likaväl som av åkern och av gruvan. Och då kommo de att betrakta den på annat sätt än förut. De lärde sig att vårda den och älska den. De glömde alldeles bort den gamla fiendskapen och ansågo skogen som sin bästa vän.


Project Runeberg, Tue Dec 18 02:22:17 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nilsholg/k22a.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free