- Project Runeberg -  Bilder ur Nordens Flora /

(1917-1926) [MARC] Author: C. A. M. Lindman - Tema: Nature, Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Bilder ur Nordens Flora: Tätört Förra Nästa Index Innehållsförteckning

130. Tätört, Pinguicula vulgaris L.

N. Tettegras. F. Yökönlehti ("flädermusblad").

På myrar och annan kärrartad mark, dyig jord, på stigar m. m., finner man över nästan hela vår nord den egendomliga tätörten, deck oftast i fåtaliga och spridda stånd. Den igenkännes på sin platta rosett av gröngula, oljelikt klibbiga blad, samt enblommiga spensliga stänglar med en violblå, tvåläppig, sporrbärande blomma. I våra fjälltrakter förekommer den även på torrare mark, backsluttningar och betesmarker.

Tätörten hör till de djurfångande och köttätande växterna.; dess blad tjäna till både fångst, och matsmältningsredskap. Varje bladskiva har uppvikan eller inrullade kanter, så att den bildar en bred, grund ränna. Dess klibbiga yta synes för blotta ögat prickig, vilket beror på en stor mängd ytterst små körtlar, som äro skaftade och till formen liknar små hattsvampar. Vid beröring avsöndra dessa körtlar ett segt, tråddragande slem. På grund därav fastna alltid små och lätta föremål på Pinguicula-bladen, däribland små spensliga flugor och myggor. I synnerhet är bladskivans mittparti försett med rikliga körtlar. Om ett småkryp fastnar närmare bladkanten, retas den till en långsam rörelse, varigenom den blir starkare inrullad och det fångade djuret föres därigenom så småningom in mot bladets mitt, som är den klibbigaste delen. Därpå börjar bladskivan att ur särskilda körtlar avsöndra ett nytt sekret, en syrlig och pepsinhaltig vätska, som har den egenskapen att lösa kött, äggvita, brosk m. m., alltså en process, som motsvarar matsmältningen i ett köttätande djurs mage. Av de sålunda fångade pch digererade smådjuren kvarstår efter ett par dagar blott det horn- eller kitinhaltiga hudskelettet samt vingarna och benen. Vad Pinguicula på detta sätt vinner, är kvävehaltig näring, och genom sin insektfångst kan den således komplettera den magra kost, som dess ståndort förmår giva. Man vet nåmligen, att den vattensjuka marken, i synnerhet då tätörten blott är rotad i det djupa och lösa täcket av vit- eller torvmossor (Sphagnum), är ganska näringsfattig och tillika genom sin låga nivå i allmänhet så kylig, att den utgör ett hinder för näringsvattnets upptagande medels rötterna. Man kan också se, att Pinguicula har ett mycket obetydligt rotsystem. Även andra köttätande växter tillhöra i allmänhet myrlänta och sumpiga ståndorter (se längre fram om Drosera, nr 228, samt nästa nummer, som är en vattenväxt).

I några av Sveriges nordligaste landskap, t. ex. Jämtland och Dalarne, har denna tätört (även kallad tätgräs och fetört) länge använts till att blanda i nysilad mjölk på det sätt, att man bestryker mjölksilen eller stävan med de klibbiga bladen. Det har länge varit en allmän åsikt, att mjölken just genom Pinguiculas sega, löpeartade bladslem förvandlades till tät- eller långmjölk (så kallad därför att den är så tjock och seg, att den kan utdragas i långa trådar). Genom försök är det likväl nu känt att man ej alltid, om ens någonsin, kan göra långmjölk med tätörten, men att däremot sådan mjölk kann uppstå utan detta hjälpmedel. I långmjölk finnas bakterier, somtill utseendet ej äro skilda från vissa surmjölksbakterier, och det är utan tvivel genom dem, som den "slemmiga jäsning" förorsakas, varigenom tät- eller långmjölk uppstår. Av denna mjölk kan en helt liten kvantitet framkalla samma förändring i en mycket större mängd nymjölk, vilket kan förklaras just därav, att den förra innehåller vad man i Norrland kallar "täte", ett jäsningsmedel eller ferment i form av bakterier.

Pinguicula-blomman företer följande konstrika inrättning. I fig. 2 ses de två ståndarna och omedelbart ovanför deras knappar en bred, rundad skiva, som är den nedersta och bredaste av märkets två flikar. I fig. 3 ses även en del av (den åt vänster gående) sporren. Då en insekt skall sticka ned sitt sugrör i sporren, måste detta först beröra den breda, tillbakaslagna märkesfliken, och det medförda ståndarmjölet avsättes då på denna. Men vid denna beröring retas märket att genast rulla sig åt motsatt håll mot sitt förra läge: dess hittills tillgängliga yta blir nu inrullad och viker sig omkring det mottagna ståndarmjölet. Samma känslighet och rörelseförmåga har märket hos nästföljande växt; på tavl. 141, fig. 6, ser man Utricularias pistill, vars platta, i kanten finhåriga märke just slutit sig efter ett insektbesök. Då insekten åter avlägsnar sig från blomman, har han vidrört ståndarknapparna, och dessas pollen är således nu med hans hjälp på väg till en annan blommas märke. Hos dessa växter är följaktligen blott ett end insektbesök nödvändigt för pollingeringen och befruktningen.

Tavl. 130. Fig. 1 hela plantan, 2 blomma med kronan borttagen (3/1), 3 blomma i längdsnitt med större delen av blomkronan avskuren (6/1); man ser en del av sporren, fodret och en av de båda ståndarna samt pistillen i längdsnitt.
Förra Nästa Index Innehållsförteckning


Project Runeberg, Fri Jun 27 21:02:05 1997 (runeberg) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nordflor/130.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free