Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
En vattenväxt, som lever i stillastående vatten i kärr, diken, grunda gölar m. m. (Den går även under namnet U. neglecta J. G. C. Lehmann). Jämte en annan storblommig och mycket snarlik art, U. vulgaris L., är den anträffad i många trakter av s. och mell. Skandinavien och Finland, dock båda spridda eller sällsynta och felande i fjälltrakterna. Hos U. major är underläppen tämligen platt och sporren vågrät, tryckt mot läppen; hos U. vulgaris är läppen mera uppblåst eller kullrig och sporren nedåtriktad. Blomningen infaller under hög- och eftersommaren (juli, aug.).
Utricularierna höra till de få högre växter, som alldeles sakna rötter. Stjölken och dess grenar, fig. 1, leva nedsänkta i vattnet och likaså bladen, som äro några cm långa och 2- till 3-dubbelt parglikade med hårfina flikar. En sådan form tillkommer undervattensbladen inom långt åtskilda grupper av växtriket (se nr 139 vattenblinken och 167 grodnaten); det ser ut, som om växten på detta sätt ville förekomma, att bladskivan sönderrives genom dragningen och slitningen inom det rörliga element, vari den lever. Dessutom äro dylika undervattensblad av mycket lös, tunn, nästan genomskinlig vävnad, så att de med hela sin yta stå i obehindrad förbindelse med vattnet och ur detta kunna upptaga de gaser, som andra blad erhålla ur atmosferen, och tillika några av de saltlösningar, som växterna eljest upptaga medels rötterna.
På en del bladflikar sitta ett slags blåsformiga organ fästade, de s. k. fångstblåsorna; se fig. 8. De äro blekgröna, halvgenomskinliga, plattade från sidan och till omkretsen ungefär halvmånformiga. De likna små kannor eller snipor med öppningen eller pipen stjälpt nedåt. Sällan finner man dem tomma, d. v. s. medd ett innehåll av endast vatten eller en gasblåsa; i de flesta fall innehålla de små vattenmaskar och larver, som slingrat sig in genom öppningen och inom kort dö därinne samt förvandlas till en mörkbrun, dyartad massa. Många blåsor äro alldeles fullproppade av sådan dy och därför svarta och ogenomskinliga. Dessa egendomliga fångstblåsor äro nämligen som namnet säger inkrypande smådjuren. Deras ingångsöppning, som är omgiven av fina, utspärrade och greniga hår, fig. 8, är tillsluten av ett tunt fjäll, som liknar en liten lucka med ett gångjärn och är lätt att utifrån trycka in, men strax stänger sig genom sin elasticitet; inifrån kan denna lucka ej öppnas. De små djur, som kommit in, kunna därjör ej komma ut igen, utan att dö inom några dagar av brist på föda. Därtill kommer, att fångstblåsans vägg har körtlar, vilkas avsöndring torde bidraga till djurens död och upplösning, liksom på Pinguiculas blad (nr 130). Blåsörterna äro således köttätande växter, men deras fångstredskap långt mera fulländade än hos Pinguicula.
Utricularia-blomman, fig. 3-6. är högt utvecklad. Blomkronan är både maskerad (nr 103) och försedd med sporre, varigenom den kommer Linaria nära (nr 113). Även ståndarknapparna, fig. 5, sitta på samma sätt som hos Linaria och de typiska labiaterna, d. v. s. tryckta intill överläppen och närmade till varandra, så att deras ståndarmjöl avsätter sig p översidan av den besökande insektens kropp eller huvud. Att ståndarna blott äro 2 hos Lentibulariaceæ, är ej en brist eller nackdel, utan en förenkling i förening med större fullkoomlighet, ty blommans inrättning är nog sinnrik till att betrygga pollineringen även med ett så ringa antal ståndare. Märkets känslighet och rörelseförmåga äro redan omtalade (fig. 6 och nr 130). - Bland familjens kännetecken märkes fruktens byggnad, fig. 7: den är enrummig med talrika frön på en låg, fristående pelare i rummets mitt (centralt fröfäste).
Mot hösten, sedan blomningen slutat och fröna blivit utsådda, sjunker blåsörten till bottnen, men vidtager samtidigt anstalter till övervintring och förökning på vegetativ väg. Vissa grenspetsar upphöra nu att växa på längden, och deras outvecklade blad packa sig tätt tillhopa med sina fina flikar, så att grenspetsen likna ett litet klot av en ärts storlek med ojämn, m. e. m. hårig yta. Dessa knoppar leva vintern över, t. o. m. om vattensamlingen skulle uttorka, medan hela växten i övrigt dör, blad och blåsor avfalla, stängeln multnar m. m. De skott eller knoppar, som överleva och övervintra, benämner man hibernakler (ett ord, som egentligen betyder vinterbostäder). Om våren utväxa dessa knoppar mycket hastigt till greniga plantor, som stiga upp mot vattenytan, så snar de lösgjort sig från moderväxtens multnande grenar.
Tavl. 131. Fig. 1 en del av undervattensgrenarna med blåsbärande blad, 2 blombärande stängel, 3 blomma snett framifrån (2 1/2), 4 blomma från sidan med underläppen något lyftad för att visa sporren (2 1/2), 5 överläppen och de båda hornlikt krökta ståndarna samt den rödstrimmiga insidan av den nedkrängda underläppen (2/1), 6 pistillen strax efter ett insektbesök, märket slutet (10/1), 7 fröhus öppnat för att visa det centrala fröfästet (2/1), 8 fångstblåsa i naturlig ställning (5/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
