Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
I namnet "taklök" läsa vi denna växts egendomliga utseende och ett stycke av dess historia. De rikbladiga rosetterna av tjocka, köttiga, alldeles enkla och hela blad skilja sig från löken hos t. ex. liljeväxterna endast genom bladens gröna färg, emedan de leva ovan jord och bereda näring, på samma gång som de i likhet med en vanlig lök äga nog livskraft att leva över från den ena vegetationsperioden till den andra. Därav kommer också namnet "sempervivum", "alltid vid liv"- Det var alltså icke svårt att plantera denna växt på taken, såsom av gammalt skett såväl på torvtaken här i norden, som på de platta, murade taken i sydeuropeiska länder. Man trodde redan i forntiden, att taklöken skyddade huset mot storm och åskväder, och namnet "Sedum" hos de gamle har säkerligen härledning av ord, som betyda stilla eller lugna. Genom sin sega livskraft är taklöken ägnad för ett levnadssätt som "aërofyt" eller "luftväxt" i den meningen, att den kan, liksom våra Sedum-arter (se nr 269-271), bebo klippväggar och murar, där den nästan saknar jord och får sitt vatten endast ur atmosfären och nederbörden. -- Växten träffas som vildväxande eller rättare förvildad tämligen sällsynt i Götaland, Svealand och södra Norge.
Till sin blomma överensstämmer denna växt med sl. Sedum, men bladkretsarna äro mer än 5-taliga, vanligen omkring 12-taliga.
Tavl. 272. Fig. 1 jordstam med bladrosetter och stjälkbas, 2 stjälkens övre hälft i blom, 3 blomma strax efter blomningen, d. v. s. blomfoder och fruktanlag (3/2), 4 småfrukt eller fröhus (5/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
