Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Det rådet stor olikhet mellan havskusternas och det inre landets växtlighet, dels så, att vegetationen har olika skapnad och prägel, dels så, att vissa arter trivas inne i landet, andra åter i havets närhet eller till och med uteslutande på havssträndernas saltdränkta jordmån (halofyterna, se t. ex. vid nr 33, 135, 200, 201, 354 m. fl.). Men mest avvikande från vår föreställning om nordens växtliv, dess gröna gärden, blomsterrika ängar och lummiga lundar, är den vegetation, som bebor flygsandsområdena vid havet. En av de mest utpräglade flygsandsväxter eller psamofyter, som man känner, r sandröret; därpå syftar namnet "Ammophila" som betyder sandälskande eller psammofil (se sid. 257!), liksom även artnamnet "arenaria". En annan dylik växt är strandrågen, som omtalas längre fram (nr 477). Marhalmen är i Sverige allmän blott på Skånes, Hallands och Bohusläns sandiga havsstränder och finnes dessutom på några punkter vid Östersjön (t. ex. Kalmar, Böda på Öland, Fårön och Sandön); likaså finnes den på flygsand utmed Norges s. och v. kust samt på Danmarks och Hollands klitter och dyner, där den kallas "Hjælme" och "Helm". I Skåne kallas den även "margräs", och även namnet "sandrör" förekommer. Den är av utomordentlig betydelse för de flygsandsrika områdena genom sin märkvärdiga förmåga att kvarhålla flygsand, så att denna ej flyttar sig in över landet utan blir libbande i stora drivor, som snart överväxas eller snarare genomväxas av sandröret. De sammanhållas sålunda till någorlunda fasta kullar ("vita dyner"), där andra gräs och örter kunna fatta fäste ("grå", sedan "gröna dyner"). De äkta psammofyterna äro nämligen vida större och yppigare till sin underjordiska del än till den ovanjordiska. Deras luftskott stå visserligen glest, så att de i allmänhet ej bilda ett slutet växttäcke, utan vegetationen förblir underordnad under flygsanden, som den ej helt och hållet betäcker. Men deras jordskott äro utlöpare, ofta av ofantlig längd och mycket rik förgrening; utefter hela sin längd bära de vid varje led en knippa trådrötter, som förgrena sig rikligare och finare än i annan jordmån, och ju mer växten täckes av sand, desto livligare retas den att alstra bladskott i mängd, som spira upp i luften och ljuset. Marhalmen har strån av 1/2-1 m:s höjd, men jordstammen skall kunna bliva 15 m lång, och största delen av växtens massa lever således inne i dynerna. Genom dessa egenskaper förklaras dess förmåga att binda och hejda den fina sanden. Redan Linné skriver i en av sina "Resor", att ju mer detta gräs begrave av flygsanden, desto frodigare växer det.
Den äkta psammofyt-vegetationen företer, som redan antytts, många egendomliga avvikelser. Ljusa, gråvita och gulvita färger äro de vanligaste hos både örterna och gräsen (jfr sand-kloärten, nr 322!); vippgräsen hava mycket sammandragen blomställning (hos Ammophila är vippan tätt axlik och spolformig); torra och sega örtstånd äro hos denna vegetation en vanlig företeelse (utom hos dem, som tillika äro halofyter, sid. 24, 287 m. fl., och saftbladiga, sid. 219!); och hos marhalmen äro bladen mycket långa och smala och rörformigt sammanrullade, så att de böja sig med vinden i en lång båge, vars konvexa sida, som skall stå emot den ständiga slipningen genom den med blåsten drivande sanden, utgöres av bladets fasta och något glansiga undersida (se under nr 469). På alla jordens kuster uppträda psammofyterna med samma egendomligheter som här i norden.
Tavl. 468. Fig. 1 jordstam med skott och stråbas, 2 vippa, 3 småax (2/1), 4 ytterblomfjäll, utmärkt av det korta, styva borstet nedom spetsen (4/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
