Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
I s. och mell. Skandinaviens skogsområde, inberäknat de lokaler, där skog förut funnits, är ingen ormbunke ymnigare, än örnbräknet; det bildar mer eller mindre täta bestånd på all torr skogsmark, men även i hagar, på backar, renar, hedar o. s. v. Det karaktäriseras av de enstaka stående bladen, som hava styvt och upprätt skaft och 3-dubbelt parbladig skiva. Redan då ljungen blommar, börjar örnbräknet gulna och står under hösten med livligt rödgul färg för att vissna ned innan vintern kommer. Bladens enstaka växsätt beror på jordstammens långsträckta ledstycken fig. 1. Namnet "örnbräken" kommer därav, att man går något på sned, ser en figur av en viss likhet med en heraldisk dubbelörn, beroende på ledningssträngarnas läge i bladskaftet, fig. 1.
Från alla de föregående avviker Pteridium därigenom, att sporgämmena sitta utmed bladflikarnas kant och att indusiet bildas av själva bladkanten, som är tillbakaviken över sporgömmena, fig. 3 och fig. 4.
Denna allmänna växt lämnar som torkad ett gott material till stoppning i madrasser, till strö, til eldning m. m. och har även maskdödande egenskaper (jfr nr 501).
Tavl. 508. Fig. 1 jordstam med den tillväxande ändan till vänster och tre blad i olika utvecklingsstadier, det äldsta med skaftet avskuret, 2 en del av bladskivan, 3 småblad sett från undersidan (3/1), 4 ett stycke av d:o (starkare förstor.), 5 öppnat sporgömme med sporer (stark förstor.).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
