Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tankespråket och dess förhållande till tal och skrift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När en berättare framlägger en persons tankar
i direkt anföring, så borde formen noga
öfverensstämma med verklig tankeform. Man ser nog
också, särskildt hos nya »realistiska» författare, goda
ansatser härtill. Men i allmänhet kan ju
författaren, om den meddelade tankegången skall vara
lättbegriplig för läsaren, icke låta den alltför mycket
afvika från vanlig skriftspråksform. Något
egendomligt tager det sig ut, när RUNEBERG i »Hanna»
först meddelar en lång följd af hjältinnans tankar –
i direkt anföring – och efteråt tillägger:
»Så hon tänkte i ord ej mycket; det mesta – en blomsterdoft
liknande – flög med suckarna bort och kunde ej fångas.
Att han, för öfrigt, i dessa ord vackert och
träffande karaktäriserar den ilande tankens form,
torde knappast behöfva påpekas.
I sådana nyare skådespel, som lägga an på
»realism» – naturtrohet i yttre mening,
förekomma icke gärna monologer och yttranden
afsides. I äldre skådespel tjäna monologen och
afsidesyttrandet, som bekant, till att för publiken
framlägga de handlande personernas tysta tankar,
när sådant är behöfligt för att förtydliga
sammanhanget i handlingen, personernas karaktärer, motiv
o. s. v. Särskildt i monologerna har man rätt att
vänta sig ett uttryckssätt, som någorlunda
motsvarar det individuella tänkandets egendomliga form.
Ett närmande till denna form tyckes ej heller vara
så ovanlig i monologerna hos dramatiska författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
