Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (början)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
majestatis, d. v. s. det vi, hvarmed konungen vid
högtidliga tillfällen benämner sig i tal och skrift.
Hvad angår skriftspråket, särskildt
normalprosan, är utbytet af pronominet jag mot annat ord
mycket vanligare än i samtalsspråket, ehuru det sker
efter helt andra regler
En publicist begagnar vi, när han skrifver –
eller låtsar skrifva – i hela redaktionens namn.
Men när en författare eljest begagnar vi i st. f.
jag och t. ex. säger: »Vi hafva redan omtalat» (det
och det), »Vi skola granska skälen för detta
påstående,» – så beror detta uttryckssätt naturligtvis
därpå, att han uti vi sammanfattar läsaren och sig
själf. Och för så vidt läsaren kan känna sig
solidarisk med författaren, är detta utan tvifvel en
ganska lämplig utväg.
I skrifvelser, under hvilka man sätter sitt namn,
brukar man, som bekant, ofta begagna ordet
undertecknad i st. f. jag.
I böcker, broschyrer, tidskrifter o. d. betecknar
den skrifvande sig oftast som författaren, eller –
allt efter förhållandena – som utgifvaren,
öfversättaren. Mera sällan får man se uttrycken »den, som
skrifver dessa rader» och »berättaren».[1]
Författaren
till en recension kallar sig »recensenten»,
»anmälaren», »referenten». I korrespondenser benämner
ofta den skrifvande sig »Eder korrespondent». I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
