- Project Runeberg -  Om svenskan som skriftspråk /
235

(1897) [MARC] Author: Gustaf Cederschiöld - Tema: Language
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillfälligare (historiska) olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. A. Skriftspråkets konservatism

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att vi själfva umärka det, liksom lägga vi det då
under förstoringsglas: vi förtydliga det till likhet
med dess för oss välbekanta skriftspråksform
(innanläsningsform).[1]

I förbigående må påpekas, att en dylik
»förtydligad» form kan brukas, äfven då uppfattningen af
innehållet är hufvudsak, nämligen då en extra grad
tydlighet är nödvändig, t. ex. när man talar till en
lomhörd person eller till en, som befinner sig på
något längre afstånd än vanligt samtalshåll, eller
när ordet måste komma ensamt och dess begripande
alltså ej underlättas af sammanhanget, o. s. v.
Under sådana förhållanden händer det, att man uttalar
ett flerstafvigt ord så, att hvarje stafvelse får lika


[1]
Upplysande för förhållandet mellan den »förtydligade»
formen och den i vanligt sammanhängande tal brukade är en
liten »vittighed» från Köpenhamn. För att rätt uppfatta den
måste man erinra sig, att pronominet för första personen
singular (subjektsform), som skrifves jeg, i högtidligt tal och
omsorgsfull innanläsning utsäges jaj, men i det köpenhamnska
hvardagstalet allmänt jä (jæ), med kort vokal. Då emellertid
den senare uttalsformen ansågs som »vulgär», plägade för några
år sedan åtskilliga köpenhamnare helt oförberedt fråga någon
bekant: »Sier du jæ eller jaj?» Ifall offret ej anade oråd, utan
svarade ögonblickligt och obetänksamt, blef svaret nästan
alltid: «Jæ sier jaj» -- en contradictio in adjecto, som naturligtvis
åsyftats af skämtets upphofsmän. Ville man i Sverige göra
motsvarande försök, skulle man nog kunna få svaret «Ja’ säjer
jag»; men skillnaden mellan formnerna blefve därvid mindre
frappant.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:26:23 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/omskrift/0243.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free