Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - William Shakespeare enligt Georg Brandes. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILLIAM SHAKESPEARE ENLIGT GEORG BRANDES.
I39
hade tänkt sig en samtidig dubbelnatur
hos Shakespeare, svängningen mellan eller
den samtida tillvaron af två stämningar,
den impulsiva och den kritiska.
Det är ju öfver hufvud taget på
förhållandet och proportionen mellan det
kritiska och naiva draget det mesta af
diktarnaturens gestaltning innerst beror.
Kanske kunde man till och med säga, att
proportionen mellan dessa bägge
grundfaktorer, ibland frånvaron af den ena,
likasom i andra fall brist eller öfverskott
af endera, ger oss grundritningen till
ka-raktersläggningen inom de intelligenta
varelsernas klass. Hvilken roll denna
synpunkt kan spela, kan belysas med
tvänne nära till hands liggande exempel.
Huru omöjligt vore det t. ex. icke att rätt
bedöma Victor Hugo, om man ej
fasthölle, huru här frånvaron af ett kritiskt
element gör honom olik människor i
allmänhet. Eller huru får icke Björnsons
senare utveckling sin förklaring genom hans
ifver att inympa detta element i sin natur
och framtvinga kritikens snärjgräs ur sin
diktarbegåfnings jordmån, i hvars frodiga
mylla det ej passar? Är däremot den kritiska
tvehågsenheten ett lynnesdrag, då hör den
med till bilden och ger den först den
afslutande helhetsstämningen. Dowden har
anfört som exempel på denna dubbelnatur
hos Shakespeare hans entusiasm för
Henrik V, krigarnaturen, och hans lefvande
medkänsla för Hamlet, grubblaren, och man
kan tillägga, att inom samma styckes ram
framträda typer af naiv optimism och
pessimistisk tanketyngd. En dylik
uppfattning af Shakespeares lynnesegenhet
betonar skarpare det filosofiska draget hos
honom, än hvad Brandes gjort. Kanske är
Brandes afskräckt af tyskarna. Men det
är alls icke nödvändigt att taga det
filosofiska temperamentet så som Gervinus och
tänka sig honom som tesernas man och
en dogmpredikant. Att Shakespeare på
en gång hör till de mångfaldiga, de
stämningsrika, och alltid går tillbaka till ett
system, kan framställas under många
former och bestyrkas på många sätt, men
på hvad sätt formuleringen än sker, blir
dock, enligt mitt förmenande, först i och
med denna dubbelhet af två gemyt det
rätt fruktbara uppslaget gifvet för att
komma på det klara med hvad
Shakespeare menar med lifvet i allmänhet, med
naturvälsignelse likasom med
naturförbannelse. Som ett godt ser han först och
främst enigheten med sig själf, som ger
kraft att handla, som ett ondt däremot
en disharmoni med sig själf, som gör
lifvet till ett famlande. Tankens blodlösa
spökgestalter göra Hamlet, Lear, Othello
och Macbeth hufvudyra, verkligheten, som
Henrik V ser i gripbara, konkreta bilder,
gör honom å andra sidan stark. Men
valet mellan dessa begge lifsprinciper är alls
icke afgjordt för Shakspeare.
Verkligheten blir dock för diktaren i alla händelser
blott ett klent surrogat för tanken med
dess djärfva, om också smärtfulla strider,
med dess fria luftflykt i möjligheternas och
drömmarnas rike.
Men om Brandes’ teckning möjligen
öfverdrifver och alltför ensidigt framhåller
Shakespeare misantropen, är hans bild i
alla fall, ehuru alltför definitiv, mästerlig.
Brandes visar oss honom som trött, trött
därför att han är idealist, därför att han
ser, huru motgångarna och misskännandet,
otacksamheten och afunden härja de bästas
lif. Han ser, att dessa bästa utgöra ett
fåtal, han finner dem jagas af sin egen
naturs otillfredsställda längtan och af sin
aldrig svalkade törst efter lycka. Ett
väl-taliskt lyriskt utbrott låter oss ana, hur
mycket kritikern själf känt med sin
diktare. Det är fråga om Hamlet: »Också
oss ha ungdomsvänner förrådt, också mot
oss ha klingor blifvit doppade i gift; också
vi känna den kyrkogårdsstämning, i
hvilken vämjelse vid allt jordiskt och vemod
vid allt jordiskt griper själen. Också oss
har fläkten från öppna grafvar fått att
drömma med en hufvudskalle i vår hand!»
Shakespeare ställer fram för oss sina
tragediers hjältar som otillfredsställda med
världen, ej blott på grund af världens
misshandling af dem, men också på grund af
deras egna fordringar och deras egen
omätt-lighet på lycka, deras egen höghetskänsla
i förhållande till omvärlden. De blifva
tragiska genom skuld, tragiska genom öde.
Den ömtålige Hamlet, som är en evig
drömmare, den öfverkänslige Othello, som är
barnafromhetens män, om hvilken Brandes
gör den förträffliga anmärkningen, att han är
godtrogen och gladt förtroendefull och minst
af allt ursprungligen — svartsjuk, blifva
sin egen olyckas smeder. Farlig är deras
natur: de äro skapade att gå i fällan, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
