Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Jungdeutschland. Af H. Wilhelmson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jungdeutschland.
571
Om Sommerglücksmusik och
Schla-gendc Herzen, men också om trohet långt
fram i tiden, uti Goldene Hochzeit. Uti
Bierbaums diktning finnas alla de modernes
ömtåliga bleu mourant och aprikosröda
färgtoner, säger en tysk kritiker, och det kan
vara riktigt nog, men han förstår också att
anslå djupare strängar, tänka allvarliga,
sunda tankar, ehuru han uttalar dem på
sin egendomliga rytm. T. ex. i Fanns
monolog:
»Sinne nach ich alter Faun am brannen Wasser,
Sinne nach, wozu dies wirre Menschgewimmel
Immerfort beklebt, befleckt die bunte Erde,
Immerjort bewegt, v lit Armen, Beinen, Mäulern,
Ewig baut und bildetschreit utid zankt — und wiitig
Niederreisst getautes und gesehaffenes. Besser
D’ünkt es mir die leise Flöte blasen, träumen,
Aus dem grünen Gras zum blauen Himmel blickat.
Richard Dehmcl är en helt olika
personlighet, långt mera tänkare, till och med
tendensdiktare, om man så vill. Han
inleder sina Lebensblätter med ett föredrag
om skaldernas plikter, ty det gamla, sträfva,
icke på länge brukade ordet plikt
användes upprepade gånger af Dehmel.
Företalet är en art poètiqne, märklig i så fall
som i så mycket annat, att icke ett ord
talas 0111 form, endast om innehåll.
Den förkättrade Herman Conradi, den
unga litteraturens stormsvala, som förlöpte
sig och förifrade sig, men som hade idéer,
säger: »Auf das Sichselbstkennen kommt
man immer wieder zurück. Durch alle
Höheti imd Tiefen, Verirrungen und
Fähr-nisse, Erriingenschaften und Niederlagen
führt den Weg, bis Einer scliliesslicli,
wenn auch nur beditigt, den Charakter
innerhalb s eine r Menschheit erkennt hat»
och vidare: »Und was ich nicht gefiihlt,
das sing’ ich nicht.»
Tio år senare är Richard Dehmel ännu
af samma mening: »Meine Gedichte sina
Seelenwandlungen — Selbe vollziehnen
sic/t aus Gefühlen — die den ganzen
Menschen aufwühleni> — — — »Kurz,
ich erle b e meine Gedichte Idd —men han
utvecklar och fördjupar Conradis
Sichselbstkennen på ett helt annat sätt, än det
till-lämpats under realismens och naturalismens
dagar. Om man äfven nu vill ha en »ism»,
kan Dehmels lära gärna kallas ny-idealism.
» Was ist die Künstlerschaft im Grunde
anders als die Fähigkeit die ]Veit vern
Ich aus so sum Ausdruck zu bringen,
dass diese Ichwelt nun auch andern
sinti-liches Besitsthum ivird, werden kann utid
mus sp-» Och han tillägger vidare, att en
fullkomlig konstnär dock blir obetydande,
om han ej tillika är en betydande
människa och skärper än ytterligare fordringarna.
Det är ej nog med att veta sig vara
»medvetna personligheter; nutidens kultur
medför krafvet på att förstå skillnaden
mellan ofri, nedärfd individualitet och
medveten, förvärfd personlighet».
fMensch, du solist dich selbst erziehen/»
Det är jäktande fullt af idéer i detta
företal, som förtjänar att läsas grundligt,
och hvilket, som sagdt, är tillegnadt Max
Klinger, och lika fullt af egendomliga
tankevändningar i dikterna, med starka och
oftast dystra ord om problemen att lefva
och att dö. Och hans syn på attraktionen
och repulsionen mellan de båda utforskade
polerna, man och kvinna, är icke mindre
egendomlig, fin och ny.
»Hab Dank! wir luar ni Mann twd Wc ib
Es ist geschehn;
Nun lass uns wieder aufrechi gehti
allein und klar
Wir wollen utts nicht trilb geberden
Wir kännen nun erst Freunde werden
ganz und wahr.»
Byron säger visserligen i sina stanzer:
»Och säg farväl med en väns godnatt»,
men det innebär blott att skiljas som
vänner, icke det vemodiga men nödvändiga
att kunna lefva tillsammans som vänner
efter att ha varit älskande. I Herr und
Herrin, en dikt som är varmblodigt stark
i stämningen men likväl utan ett stötande
ord, betonas än uttryckligare
vexelförhål-landet.
Der Mann:
Da du so schön bist, darf ich dich beschwören,
Errege nicht mein leicht erregtes Blut.
Da du so schön bist, kann ich dir nicht wehren,
dass deine Hand zu lang in meiner ruht.
Da du so schön bist, muss ich dich begehren,
denn alle Schonheit ist mir f.reies Gut.
Da du so schön bist, will ich dich zerstören,
damit es nicht ein Åndrer thut.
Das Weib:
Da du so stark bist, darfst du mich begehren,
doch meine Schonheit blcibt meitt freies Gut.
Da du so stark bist, kannst du mich zerstören,
wenn dir die That nicht selbst zu w c he thut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
