Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Koblenz. Af Oscar Levertin. En skildring från 1791
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOBLENZ.
89:
na med de blixtrande spännena satt
den gamla damen, och soldagern föll
middagshård öfver det halfslocknade
ansiktet med de grönblå ögonen, som
liknade glanslös emalj, och de för
fest-kvällarnes vaxljusflammor ämnade
sidenblommorna på stytkjorteln. Hon höll
en kortlek i handen, med hvilken hon
lade patiencen »Susanna och
gubbar-ne», pjollrande och hviskande med
korten, som om hon spådde. Men sonen
igenkände hon genast på gången, räckte
honom ceremoniöst sin hand till
kyss-ning, och först sedan han gjort en
högtidlig reverence började hon tala.
»Goddag, Philippe-Louis, min son!
Du var på spelet hos drottningen i går
natt!»
»Ja, min mor» — Philippe sökte följa
hennes förvirrade tankegång och såg
henne själf, sådan han mindes henne,
strålande och rak sitta och punktera vid
Marie Antionettes pharaobord i stora
galleriet i Versailles.
»Och du vann?» •
»Nej, min mor.»-
»Tölp ! det är lätt att vinna i
Versailles, lättare än i Spaa. Och nu när
galaärmarna till äro så vida . . . för att
icke tala om sprunden! Hä, hä! allting
är vidt och öppet nu för tiden, dörrar
och pungar och lås och hjärtan! Hä, hä!
Du är en tölp, min kära Philippe. Men
i det brås du på far din, så nog är
du en Virieu de Luçon i rätt
nersti-gande linie alltid . . . oroa dig aldrig för
den saken!»
»Min mor!»
»Ja, Philippe, ja, ja, jag grälar icke
på dig för flickan . . . den gifta vi med
länsman i Virieu. Men Madeleine skall
akta unga vicomtens vådor. Men så tag
de sköna på hofvet i stället! Det lönar
sig bättre. Det ger distinktion och leder
hvart man vill. Men lät
balettmamsellerna sparka med benen i fred . . . Och
kammarflickor, det är nästan indecent !. ..
Du håller hufvudet för snedt i anglaisen,
Philippe, det är dålig smak och passar
notarier på borgarbröllop! Louise de
Mirepoix, sa’ du? Dygdig, sa’ du? Jag
skulle kunna berätta en löjlig historia om
den saken. Men mest saknar jag
ändock maltheserriddaren, som for till
kolonierna. Ah, hvad han var förtjusande!
ingen sjöng som han »Kom till almen
min herdinna». Men han reste till
Vestindien, och när han kom tillbaka, var han
bara en svart luktlåda af sandelträ, —
som jag lade mina handskar i. Hvar är
min svarta handsklåda af sandelträ ?. . .»
Vicomtessen kastade alla korten om
hvarandra ner på bordskifvan, stödde
den grå hakan mot de små vaxgula
händerna och började snyfta i en tårlös
gråt, hvilken lät såsom rasslet af
stålfjädern i ett utslitet urverk, som en
stöt för en minut kommer att gå.
Philippe lutade sig ner, strök med
fingrarne hennes styfva hvita puderhår och
hennes värkande tinningar, ända till dess
den gamla åter blef stilla och med
igenfallna ögonlock domnade halft i sömn.
Så böjde han mycket blek sitt hufvud
öfver hennes mot bröstet sjunkna hjässa
och kysste hennes panna.
»Rolig sömn, mor», sade han för sig
själf och trädde ut i rummet intill.
Den kupiga, trånga vindskammaren,
där han nu steg in, tycktes vara en modists
verkstad. Åtminstone lågo i en stor
emmastol midt på golfvet stycken af linon
och nettelduk och lyste i solen.
Konstgjorda penséer skimrade med sin
sammetsglans i en uppslagen kartong, och en
utdragen sybordslåda full af brokigt silke lyste
likt en palett. Men inne i
fönstersmygen sutto de båda systrarna
Marie-Thérese och Charlotte-Thérèse och arbetade,
den ena schatterande i blekgrönt en
blad-ranka på det hvita sidenet i sin
brodér-båge, den andra fållande en garnering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
