Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Fru Kerfstedts senaste novellsamling. Af Hellen Lindgren. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRU KERFSTEDTS SENASTE NOVELLSAMLING.
299
känna det aldrig. Allt hos dem och
andra antar den kämpamässiga gestalten af
en lifskamp. Det finns inga småsaker. De
kunna icke halfsofva eller vegetera. De
bästa och högsta kvinnliga
diktarbegåfnin-garna i vårt sekel höra dit, så t. ex. Felicia
Hemans, Elizabeth Barrett Browning och
George Eliot.
Det är dock först genom att jämföra
dessa samvetsgranna etiska naturer med
deras motsatser, världsbarnen, man
upptäcker deras storhet, kanske också deras
ensidighet. För världsbarnen innebär lifvet
i sin helhet ett borgerligt drama med lika
mycket lek som allvar, lika mycket otrohet
som trohet, lika mycket nyck som
planmässighet. På det hela taget är det för
dem en fars, som blott har tragediens form,
en fars, hvarest de medspelande, som trott
och hoppats på ett sken och blifvit
bedragna, mycket lätt trösta sig, lika lätt
som de, hvilka gett anledning till ett sådant
sken, glömma sina löften eller »ingenting
mena». Deras uppfattning är, att lifvet
skall gå i detta ständiga kretslopp af nya
förhållanden, och de anse, att de
experimentlystna, som lätt bryta, äro mycket bättre i
samförstånd med alla jordiska vanors
inrättning än de andra eller de, som hålla
fast. De skulle nästan vilja påstå, att den
stora och starka natur, som i allt vill
antingen gripa en vinst för lifvet eller
skåda en förlust, är fången i en osann
storhetsvision af tillvaron. Äro de något
af teoretiker, påstå de, att högtidlighet i
känslan på sin höjd är en
helgdagsförnimmelse, som bör kunna utbytas mot
hvardagslifvets lätta ombytlighet, och att man
i detta fall undslipper obehaget både af att
behöfva hysa så starkt medlidande med
»offren», om dessa trösta sig, och så starkt
förakt för hasardspelarna på
världsmarknaden.
Emellertid — om också icke dessa
tendenser äro alldeles utan sin kärna af
sundt bondförstånd, är dock tanken på det
viktiga i ett lifssteg och sympatien med de
trogna en adelsegenskap, som ger lifvet en
högre mening och ett djupare sammanhang.
Det är också därför vi bland den förra
kategorien finna de människor, hvilkas
uppoffringsförmåga är störst och hvilkas
närvaro är efterlängtad af de nödlidande och
dem, som behöfva tröstas. Denna böjelse
för missionsverksamhet skall aldrig kunna
lösgöra sig från tanken på ett ändamål
med tillvaron, medan däremot det estetiska
grundlynnet alltid sträfvar åt det
ändamålslösa som målet och i det eviga frågandet
efter nyttan just ser en dödssynd mot
glädjen, som lefver ett frihetens och
partielt också ett själfsvåldets lif.
Fru Kerfstedt hör till den förra
diktarskolans kvinnor: de, som behöfva ett
lifs-djupt innehåll, som behöfva en högre
lifs-fullhet än lekens och som därför aldrig
hushålla med sin sympati med den
forn-stora uppfattningen af hjärtats plikter.
I fru Kerfstedts berättelsesamlingar blir
man alltjämt öfverraskad af, huru lätt hon
har att låta hvardagslifsskildringens prosa
försvinna för lifvets stora perspektiv af
glädje och sorg, för denna Weltschmerz,
som alltid är tillstädes, när författaren har
ett eko för hela mänsklighetens suckan
efter hopp och frid. Hon har också
temperamentsmänniskans förmåga af beundran
på ett alldeles särskildt ömtåligt och
kvinnligt sätt. Hon kan helt osökt få fram ett
känslans fortissimo, ett tragiskt-heroiskt drag
i hvardagslifvets småhändelser, och denna
djupa klang öfver det skildrade ger det
mycket ofta den stora konstens élan och
Schwung. Man skulle i Bränningar bland
kämpagestalterna där, som vilja ha sin lilla
ö i tukt och herrans förmaning, lätt kunna
återfinna en svensk storhetstid i miniatyr,
och man skulle också i En resenär, i
denne bizarre högfärdstiggare, kunna
upptäcka det största af all mänsklig heroisms
vemod — dess medvetande af den stora
jämlikheten, som förenar tiggaren och
kungen, därför att de bäggedera äro blott
hvardagsmänniskor gemensamt, när den
stora glädjen eller det stora lidandet berör
dem med sitt jämlikhetstrollspö. Fru
Kerfstedt äger många af dessa tongångar, som
både äro harmoni och disharmoni, därför
att de återgifva det på en gång väldiga
och miniatyrmässiga i den sorgens värld,
som ett söndersargadt hjärta kan genomgå,
när det plötsligt finner, att det största är
litet och det lilla stort, eller i den glädjens
värld, hvaraf ett jublande hjärta kan vibrera,
när det upptäcker, att det stora är litet
och det lilla stort. En sådan känslans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
