Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Midnattsottan. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MIDNATTSOTTAN.
Af PER HALLSTRÖM.
Agnis Påls ur sömn spratt opp,
hon tyckt sig höra klockor ringa.
"Gud nåde hvarje fattig kropp
som ej har barn och vänner inga!
Så när jag julens otta mist —
jag vånne jag låg död på halmen!
Hur än jag skyndar, blir jag sist
och får blott höra utgångspsalmen.,,
Med suckan fick hon elden väckt
och som i dans med egen skugga
om magra knotor hängd sin dräkt,
sin stackars helgdagsståt, den njugga. —
"Det är visst värdt för så’n som jag
att stå bland folk vid kyrkotrappan!
Af skam jag sjönk, när det blef dag,
om ej det var för nya kappan..
Att kalla sådant plagg för nytt
var kanske djärft att trotsa minnet.
En mänskoålder nästan flytt,
se’n räfven därtill släppte skinnet.
Med Agnis själf det blifvit grått,
som hon i lifvets kamp till korta, —
det var dock tröst hon kappan fått,
när man och barn och allt var borta.
Ty något måste hvar en ha,
hur undergifvet än hon hjässan
har böjt att årens piskslag ta,
så torparenkan som prinsessan. •
Ett skinn som mest såg ut som mård,
ett tyg som knappast mist sin svärta,
fast nött, gör sorgen mindre hård
och håller isen från ett hjärta.
När Agnis ut ur dörren såg,
var skönt att kinden ha i kragen.
I stålblå natten kölden låg
och tärde på sig själf i hagen,
högt upp mot dörr och fönsterpost
kröp drifvan, lurande förtegen,
och hvisslande af bitter frost
på tröskeln redan gledo stegen.
Men utan tvekan Agnis sprang,
så snön som rök om foten stänkte.
Hon hörde ej en bjällras klang.
I fjärran ej ett bloss där blänkte.
Så sent, så sent! Se, grannens gård
låg stum och mörk, ej glimt ur spisen.
Se skogen, snötäckt, stel och hård,
se hvassa stjärnor öfver isen!
En sällsam morgon! Agnis’ själ
slöts hop och frös i skumma frågor.
Det kunde vara midnatt väl
och gryning ej, men norrskenslågor.
"Gud nåde allas dödas ben
som skälfva nakna under mullen!,, —
Då såg hon kyrkofönstrens sken
i bleka flöden utför kullen.
Och utan tid till tankar hann
hon fram till grinden, fram till muren;
ej ens ett slädspår där hon fann,
ej frustning hörde hon från djuren.
På portens vrede handen skalf,
men efter gaf det, och som fången
och släpad under farstuns hvalf
hon trädde in på kyrkogången.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
