Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Lungsiktig. Af Anna M. Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
460
ANNA M. ROOS.
sig, att sedan man nått den betungande
åldern af tjugo år kunde det omöjligt
vara något roligt att lefva mer. För
det andra hade man utsikt att få resa
till Italien — kanske också att få
genomgå den angenäma drutkuren, hvilken utan
tvifvel var det bästa doktorerna nånsin
hittat på. För öfrigt var det något
poetiskt och intressant med lungsoten: man
fick öfvernaturligt glänsande ögon och
en skarpt begränsad trekantig rodnad
på hvardera kinden, hvilket utan tvifvel
var ganska klädsamt. Och så dog man
lagom långsamt och hann ta afsked af
alla människor — hvilka med ett stygn
i sina hjärtan måste stå omkring ens
bädd och tänka på att man ändå på det
hela taget varit en ganska snäll flicka
och att de aldrig till fullo uppskattat en.
Och själf satt man med sina
öfvernaturligt glänsande ögon och den skarpt
begränsade rodnaden på sina kinder,
omgifven af hvita kuddar med breda
broderade remsor, medan solens sista
gyllene strålar föllo in i kammaren, och
förlät ädelmodigt hela världen — fast den
allt varit lite kitslig emot en emellanåt —
och hörde de andras snyftningar och var
själf lite rörd men kände på samma gång
en behaglig spänning vid tanken på att
snart få flyga långt bort och få reda på
en hel hop, som man aldrig riktigt kunde
få veta, så länge man var kvar
härnere. — Man behöfde inte alls ha någon
särskild tur för att få lungsot: helt
vanliga människor fingo den -— små
sömmerskor och andra, som inte voro
särskildt glada åt den. Och de dogo af
den. Marika kunde ju lika väl få den r
hon tyckte inte hon var öfverdrifvet
sangvinisk, när hon räknade därpå.
Den hösten då hon var nitton och
ett halft år hade hon likväl ingen
särskild längtan att dö — tänkte i själfva
verket mindre på döden än nånsin förr.
Hon skulle på nyåret för första gången
få komma med på de stora balerna,
skulle presenteras på hofvet samtidigt
med några af sina vänner. De voro
alla hänförda vid tanken på de
kommande nöjena och öfvade sig om
kvällarna, när de voro hos hvarann, med
att niga hofnigningar »så djupt, att man
låg dubbel». — Marika hade icke alltid
varit road af baler, hade t. o. m
tidtals varit fast besluten att aldrig mer gå
på sådana tillställningar. Detta i
anledning af den förlägenhet som vanligen
öfverväldigade henne, då hon var
tillsammans med unga herrar. Hon kunde
aldrig hitta på något att säga till unga
herrar. yndrade oroligt, hvad andra flickor
brukade säga åt sina kavaljerer, försökte
ibland höra efter hvad sådana, som hade
namn om sig för att vara utmärkt
trefliga och glada flickor, sade, men
lyckades just aldrig uppfånga något annat än
sådana yttranden som: »Var det inte
roligt på balen i går, hi hi hir» eller:
»Har löjtnanten sett Boccacio, hihihi?»
Då hon emellertid hörde kavaljererna,
ofantligt roade, svara: »Jo, ha ha ha!»
och: »Ja, ha ha ha», anade hon
småningom, att detta »hihihi», så ofta som
möjligt exekveradt, betydligt bidrog till
ens anseende för att vara en treflig flicka,
och hon fattade emellanåt ett beslut att
försöka åstadkomma — också hon — denna
lilla afslutning pä hvarje mening. Men,
hur det var, kom hon sig inte för med
det. Utan gick därför alltjämt och bar
på en hemlig och stark öfvertygelse, att
alla herrar funno henne ohjälpligt tråkig.
För tillfället voro emellertid dessa
funderingar bortglömda. Marika längtade
feberaktigt efter de kommande balerna,
räknade dagarna och förstod knappt
hur hon skulle härda ut de veckor, som
ännu återstodo, till dess hon finge,
svindlande af sällhet, flyga fram öfver bonade
parkettgolf, yr i hufvudet af musiken,
af de glittrande ljusen och af blickarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
