Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Om bildande konst och uppfostran. Af John Kruse. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
<534
JOHN KRUSE.
sista och största tid kludderier och de
gamla landskapen med deras blåa
lointai-ner blåmålningar, om blott dessa arbeten
varit ett par hundra år yngre? Alltnog,
den gamla konsten, som fått det
ålderdomligas sanktion och som man vant sig vid,
lämnar man i fred, utan att just därför ha
mycket nöje af den, men samtidens konst,
som borde stå de flestas hjärtan närmare,
mötes af icke blott likgiltighet och
okänslighet utan, hos de fleste, af en rent
fientlig stämning.
Annat var det i det gamla Grekland,
där, som en fransman sagt, »sinnet för det
sköna lifvade alla och den ringaste
arbetare hade något af mästarens blick och
handlag», annat i renässansens Florens, där
man var stolt att genom ett arkitektoniskt
storverk, Brunelleschis väldiga domkupol,
hafva uppnått, ja, kanske öfverglänst
antiken, annat i Nederländerna på 1500-talet,
där folkskarorna hälsade och firade Diirer
som en furste (det han ju också var) eller
i Rubens’ Antwerpen, där mästaren
tecknade stadens festskrud.
Men låt jämförelserna med de gamla
konstentusiastiska tiderna vara! Hvarje tid
måste, för att förstås och rättvist bedömas,
betraktas från sin egen synpunkt. Och då
nutiden, af så många invecklade, ännu
knappast fullt genomskådade anledningar, men
kanske främst på grund af hela det
moderna lifvets rastlöst praktiska, fantasilösa
karaktär och dess, ännu åtminstone, allt
större brist på lediga stunder, tyckes ha
betänkligt förlorat i förmåga att i lugn
och ro emottaga och njuta af den bildande
konstens skapelser, hvilka dock i rikt mått
dagligen alstras af den själf, måste det
göras försök att råda bot på detta
missförhållande mellan produktion och
reception i tidsandans ekonomi. Men huru skall
detta tillgå? Kan ett planmässigt arbete
därvidlag utföras med hopp om framgång?
Man brukar ju säga, att den ene har
konst-sinne, den andre icke — och därmed basta.
Redan Ehrensvärd har tänkt öfver denna
fråga. I en af de skarpa och fina, i
lakonisk katekesform uppställda dialoger, i
hvilka han för sig själf sökt bringa till
klarhet sina så ofta bisarra drömmerier och
funderingar öfver konst, ger han på frågan:
Kunna alla komma till läran om vackert?
följande svar:
Nej, människan är intet alltid så full-
komligt väl skapt; dessutom är svårt ifrån
antagna brtik och barnaiiitryck återkomma
till samting.
Förra delen af detta yttrande visar, att
Ehrensvärd lika litet som grekerna eller
Schiller och Göthe kunde tänka sig den
fullkomliga människan vara i saknad af
skönhetssinne. I yttrandets sista del ligger
inneslutet ett erkännande af uppfostrans
betydelse för skönhetssinnets utveckling.
Från denna senare idé som utgångspunkt
har under det senaste årtiondet en rörelse
börjat, hvilken lofvar att småningom,
kanske redan i nästa eller därpå följande
generation, skapa en publik, som med
varmare hjärta och därför också djupare
förstånd och respekt skall möta sin samtids
konst, än hvad nu är händelsen.
Denna rörelse har utgått från Tyskland,
som mer än något af de två öfriga stora
kulturlanden torde vara i behof af en kraftig
väckelse af skönhetssinnet. Hvad
fransmännen beträffar, dessa »nutidens greker»,
som man med en viss rätt kallar dem, är
hos dem konstsinnet mera allmänt utbredt
och kultiveradt än hos någon annan
civiliserad nation. I en engelsk tidskrift
yttrade härom en erfaren reseskildrare
nyligen: »Den franske arbetaren är en flitig
teaterbesökare, och man kan ofta få höra
honom gå och gnola operamelodier. Han
känner till alla (?) Louvrens konstverk och
utför sitt arbete med en konstnärlig smak,
som är produkten af en generationer
igenom utvecklad dyrkan för konsten.» Den
bekante målaren och dekorationskonslnären
E. Grassets föredrag 1897 om Vart
nou-veau, hvari han lifligt beklagar skilsmässan
mellan konst och handtverk och förordar
ett närmande dem emellan, visar dock, att
äfven i nutidens konstland par préférence
konstförhållandena lida af disharmoni. I
England har rikedom och en solid kultur,
åtminstone hos landets högre klasser,
främjat uppkomsten af ett fint och lefvande
konstsinne. I detta land har också, som
bekant, under inflytande af konstnärer som
William Morris och Walter Crane den
moderna konstslöjden uppstått, en rörelse af
så omätlig vikt för konstens sanna och ädla
demokratisering, då den sträfvar att åter
göra konstnären till handtverkare och
handtverkaren till konstnär och gifva skönhetens
adel åt hvarje möbel och bohagsting.
Under en stor del af seklet har den engelska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
