Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Rydbergiana. Af Robinson. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
robinson.
ända fram till slutgiltigt afgörande.
Vännerna ha vanligen velat göra sin Viktor
Rydberg till ett eller annat visserligen
stort men också i någon mån ensidigt eller
s. a. s. instängdt; således till nära nog
motsatsen af hvad han var. Svaghet eller
styrka, men hans medfödda och efterhand
af lifvet utpräglade hela daning var
mångsidighetens eller — för att bruka ett hans
eget, ofta återkommande uttryck •—
»mång-frestandets». Det har ibland sagts om
detta skaplynne, att det är betecknande
»svenskt». Utan att invända något
däremot, vågar jag föreslå en utvidgning och
kalla det nordiskt. Sydländingen blir
oftare och fullständigare än nordbon specialist,
en omständighet den han ock vetat afvinna
ej få kulturela förmåner. Mångfrestande!
är ju mer än hvarje annan en farornas
färd. Allmännaste risken där lär väl vara
ytlighetens, hastverket. Men denna var
alis ej den för Rydbergs många ridderliga
bragder kännetecknande. Han tvärtom
fördjupade sig för hvarje gång till hela sin
varelse i den tillsvidare förevarande
uppgiften : han liksom blef borta i grufschaktet,
ända tills han bragt sitt sökta svar i dagen.
Och valet af undersökningsföremål —
något som ej får förbises vid ett rätt
bedömande — var sällan fritt. Nej, i regeln
hade någorr tilldragelse af färskt datum
uppkallat hans forskar- och författarhåg. *
Hvilken omständighet emellertid ej
aftrub-bade utan snarare skärpte den skrupulösa
omsorgsfullheten under nedskrifvandet, som
stundom kunde drifva tryckeri personal och
förläggare utom tålamodets skrankor. * *
Det föreföll ju nästan som hade
förhandenvarande opus täckt hans hela lifsmål
eller åtminstone ämnesgruppen det tillhörde
utgjort hans enda legitima arbetsfält. Ej
att undra på, om vid slika vartecken
somliga läsare hälst velat stänga honom inne
där för alltid.
* Kxempelvis: utan äter uppståndelsen inom
det akademiska Sverige af en kollektivistiskt
katolsk i stället för personligt protestantisk teologi
hade vi aldrig fått Den siste Atenaren, sådan vi
nu känna den; utan förföljelsen mot en lärd
gymnasielektor icke heller Bibelns lära om Kristus. Viktor
Rydberg hade svårligen föranledts att arbeta som
teolog, med mindre sådana tilldragelser manat
honom in på föregångarens, vår ädle, lärde och
fromme Nils Ignells mödosamma väg.
** Såsom när författaren höll kvar
korrekturark i månader.
Men nej! När han ändtligen lyckats
tillsvidare föra en sin talan till punkt, så
kände han sig som tvättad om hufvudet
och dubbelt redo emot förr att rycka upp
i eldlinjen på någon annan af sina många
försvarsfronter. Ja försvars-; ty i grunden
är idealistens strid försvars-, icke
anfallskrig. Det är nämligen evighets-axiomer
och postulater han är ställd att värna;
medan onekligen hans vederdelomän,
herrar opportunister, äfvenledes påstå det
samma om sina empiriska mode-maximer
(och därför kalla honom angriparen,
omstörtaren o. d.), men — till följd af
närsynthet. Han, den tillbaka så väl som
framåt längre vägar skådande, är —• när
allt noga betänkes — i själfva verket det
mest konserverande element, som det
mänskliga samfundet har att tillgå inom sina egna
gränser.
Hur någon i lifvets kärfva skola
uppfostrats till en sådan post, — det är vardt
att lära känna så detaljrikt som möjligt.
Ithy äro vi professor Warburg stor tack
skyldiga, för att han letat ihop så mycket
ban kunnat hitta af enskildheter rörande
den lille gossen, som vid fem års ålder
miste sin högsinta, ömma moder utan att
själsligen någonsin mista henne, den under
karga lifsvillkor så ovanligt länge
sträfvande ynglingen, den i första lederna af
samfundens luttrings- och odlingsstrider
kämpande banerföraren och, till sist, den
erkände, vidfamnande, mogne, forfarne,
men allt framgent oskuldsfulle mannen —
vårt lands heder under större delen af det
gångna århundradets senare hälft.
Mot biografiens ordnande kan blott
anmärkas: att en stor del utdrag ur
tidningsuppsatser m. m., som det ej var
möjligt att utan s för anden af berättelsens
ström helt inarbeta i texten, långt hellre
kunde med för hvarje gång en
hänvisningssiffra till kapitlets efterskrift redigerats som
bilagor och endast de kortaste hafva
hållits kvar inom den fortlöpande skildringens
bräddar, såsom på goda grunder skett med
bref o. d.*
* Med synnerlig saknad finner man — då
Rydberg senare var en trög brefskrifvare —. att
icke likvisst kommit till nämnvärd biografisk
användning den omfångsrika brefsamling som lyck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
