Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Berg. Af Valdemar Langlet. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
berg.
397
bergväggen dess sken med ett hvitgrått,
dödslikt skimmer, som endast gör
mörkret svartare där skuggan råder. Det är
det svartaste man någonsin kan se. Och
ju längre man kommer i denna
dödsskuggans dal, dess mera blir den
ogästvänligt trång och dyster.
Från forsen uppstiger tillika med de
döfva mullrande tonerna köld och
dimma; huttrande af kyla draga männen i
vagnen kapporna tätare om sig. leke
ett träd finnes i dessa bergshålor; icke
en grön fläck, icke en buske kan vid
måndagern urskiljas i denna stenöken.
Detta är det pass, som infödingarna
kalla Dariels svalg, de gamles Porta
sarmatica. Det är dödens ödslighet.
Vägen här och männen, som färdas på
den, äro de annat än tysta drömbilder,
overkliga skuggor? Bergen, stenarna,
forsen, ensamheten, tala de ej i
tystnaden ett språk om otämda naturkrafter,
vilda och våldsamma obesegrade
jättemakter, som människokrypen icke drömt
om att kunna tygla?
Och ändå äro vägen, vagnen, de re-
sande, allt påtagliga bevis på
människokraftens seger. Alla dessa tunnlar,
brohvalf, pass och öfvergångar, snötaken
till skydc^mot vinterstormarna, de
sten-byggda stationerna, som vänta med värme
och ljus, är icke allt detta märken, som
tyda på den lilla människans seger öfver
de stora bergen?
Och än mera — när dagen bryter
in, skall hela vägen synas kantad med
byar, där det bor ett envist bergsfolk,
af en stam och ett språk som få ute i
världen känna — människor som bott
här i omätbara tider. I den klena
grönskan på några vänligare bergssluttningar
beta de sina magra hjordar och söka
jaktens mödosamma byte. De äga hus
och kyrkor af sten, och de hafva på
sitt sätt en kultur, de också, fastän
förkrympt.
Vagnen rullar förbi en låg, platt,
underligt formad klippa. Men det är ingen
klippa, fastän månskenets klärobskyr
kommer den att se så ut. Det är en
militärpost, ett litet fäste, om man så
vill, uppfördt af råhuggen sten från klyf-
IB i ihi’iiwiiiiii ^iimiiiii—wf nw——|nw
ett parti af grusinska härvägen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
