Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Tjärnlidensfolket. Af Maria Rieck-Müller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 6
MARIA RIECK-MüLLER.
stod hon i tankar och följde Nils, när
han plöjde fårorna borta på åkern.
Det var för resten svårt att skilja dem
åt — på håll.
Men en dag hände sig dock så, att
Erik höll hennes hand så fast i sin, att
hon ej kunde göra sig lös. Och han
fick armen om hennes lif och tryckte
henne så hårdt intill sig, att hon med
ens kände, att just hos honom var det
godt att stanna. Hon kunde knappast
förstå, hvarför hon ej vetat det förut —
Och sålunda blef det till sist afgjordt,
hvem som skulle föra Märta hem till
Tjärnlidens gård.
Men samma dag blef Nils borta långt
öfver natten. Han sade sig hafva varit
på en stor myr, som var deras, för att
se, huru snart den var färdig för slåttern.
Det skulle blifva godt år i år, sade han,
när han kom hem. — Myren stod
vajande grön . . . Likväl snörde han
mat-säckskonten den kvällen, och huru än
far och mor trugade med goda ord och
talade i vredesmod, gick han om natten
öfver fjället mot Norge för att söka tjänst.
— Han ville söka sig hustru där också
— sade han till Erik, för att de skulle
blifva jämngoda hädanefter med.
— Ingen mer än Trångåsgårdens
gråhund visste om, att en pojke samma
natt hade legat med hufvudet på en
snörad ränsel utanför Märtas
kammarfönster. Han hade legat där, tills korna
började råma i fähuset och tassande steg
hördes innanför väggen. Då smög han
sig undan som en tjuf — — —
Men allt efter som tiden led och det
närmade sig till lysning och bröllop, blef
Märta underligt tyst och syntes stå med
blicken spejande bort öfver fjällen. Och
en dag hade hon bedt Erik att få tala
med honom om något, som hon ej
ensam kuncle reda sig med . . .
När det var sagdt, visste han, att det
ej var han utan Nils som likväl hade
starkaste rot i Märtas sinne. — Först
sedan han gått, hade hon känt, huru djupt
han lefde där. Och så skulle nu Erik
själf få säga, om han ville fästa henne,
sedan han visste, huru det var ställdt.
Svika ville hon ej — men hågen
kunde hon ej tvinga . . .
Ifrån Märta gick Erik med steg så
tunga och dröjande, som hade han haft
en svår börda att föra med sig.
Han satte sig nedanför gafvelfönstret
hemma, där liden stupar nästan lodrät
ned i tjärnens vatten. Hela dagen satt
han orörlig, och såg huru Trångåsgården
speglades i det svartblå vattnet, som där
går öfver bottenlöst djup.
Mor kom med matbud. Det hörde
han ej–-Far ropade, att Blacken
skulle tjudras nere i hagen. Det hörde
han inte heller . . . När far slutligen kom
vid kvällsdags med bud att foran med
bröllopsvarorna syntes nere på vägen
— då reste han sig och sade, att det
ej var så brådt med den saken. Gamle
Olof Danielson måste gå in och undra
med mor, om pojken kommit sig ut för
otyg.
Om natten, när Erik hörde, att de
gamla sofvo riktigt tungt borta i
väggsängen, hade han stigit upp. Inne i
kammaren tog han papper och penna
från fars dragkista, och med det
sysslade han sedan, tills morgonen började
lida på. Vid den tid, då han visste, att
Märta ställde med kreaturen, gick han
bort mot Trångås. Nu skulle hon få
veta, huru han ville hafva det–-
— Här har jag skrifvit till Nils nu
— sade han — att han måste komma
hem och ordna med lysning och
bröllop. Men själf skall du lägga in i
brefvet ditt skrifna ord, att du ger honom
din tro, och att han kan lita sig till
dig.
När Erik gick med det brefvet,
tycktes han vara lättare till sinnes. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
