Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Henryk Sienkiewicz. Ett utkast af Hellen Lindgren. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRYK SIENKIEWICZ.
441
honom närmare och det gåtfulla också.
Vi skola möjligen se, att denna
mänsklighet, som han skildrar, är ett helt folk, ja,
kanske alla folk. Den går på en väg,
vägen mot domedagen, en dansande,
bullrande skara af vilda våldsmän med
grupper bland sig af botfärdiga. Fy! det är en
förfärande medeltidstafla vi skåda, med
mordbrännarkrigets blodsorgie som
bakgrund — kriget spelar tärning med
människolif, det är ett upp och ned af
människoöden, ett bredvid hvartannat af
njutningslystnad och mod och tapperhet och
öfver allt detta en religion, hvars svärmeri
eldar till sagolik heroism. Men midt ibland
denna stojande hop står där alltid någon
hjältegestalt. För honom är världens
växling lek, för honom lycka och olycka som
böljebubblet på ytan af tillvarons ström.
I denna ström spejar han alltid efter
spegelbilden af en sol, högt öfver de oroliga
böljor, som drifva människolifvet framåt.
Han står där med en kunglighetens åtbörd
gent emot alla lifvets vedervärdigheter. Och
hvarför? Han drömmer. Han har en gång
sett en syn: en kvinna kanske, ett älskadt
Polen kanske, upprättadt och fritt, eller
kanske, som någon af martyrerna, Guds
kommande tusenåriga rike, men aldrig en den
låga njutningens fest. Och då — när denna
syn bemäktigat sig denne man eller denna
kvinna, är troheten ingen dygd längre, den
är blott det som människan åtrår, det enda
eftersträfvansvärda. Det är denna
drömmande blick på tillvaron, som anger
Sienkiewicz’ polska ursprung: han hör till de
stora svärmarnas folk, de slaviska. Slaven
behöfver ett öfverjordiskt något, en
fjärr-syn, som kommer honom att drömma, en
fantasisyn, i hvars himmelska solsken han
går. På grund af abstrakt svärmeri kan
han bli brottsling och trampa sed och
lag under fötterna, medan gallern
åsidosätter moralen blott af jordisk entusiasm och
för någon jordiskt strålande
uppenbarelse. Poesi åtföljer alltid denna slavens
entusiasm, den målar alltid med
öfverdrifna färger, den inspireras aldrig af
logiken, den har kärlekens ofta blinda och
dumma vidskepelse, ömhetens vansinne.
Det är ödmjukhet och lydnad som gör
den stark och som är dess mat och dryck.
Därför kan den vara af samma art som
muhammedanens fanatism och sjunga
fromma sånger, medan den spetsar eller kors-
fäster sina fiender, därför kan den
barna-fromt besjälas af fröjden att äga en
härskare att dö och lida för, därför kan den
vara en ödesdyrkan, som aldrig tvekar, ty
af tvekan och öfverläggning har den i sina
stora ögonblick intet spår: den resonnerar
icke. Och hur modern Sienkiewicz än må
vara — hans realism kan ej utestänga
denna visionära hemlighet, hvaraf hans
hjältar äro i besittning.
Men samma folk, som äger den
mystiska trosglödens hela hänförelse, har
svagheten i viljan, när det gäller att
sammansluta sig till ett. Det är ett folk, som
älskar att gå på egen hand, att grubbla och
svärma på egen hand. Alla de
gamla-fabelaktiga legenderna, som vi känna från
historien, om den polska adelns oregerliga
oenighet och barnsliga kif, förrädiska
stämplingar och omätliga äregirighet finna vi
här, utan tvifvel på goda historiska
vittnesbörd, styrkta genom Sienkiewicz’
romaner. Det är Polens kräfta detta. Den
verklige fosterlandsvännen är den förtviflade
enskilde, som söker att samla och ständigt
misslyckas. Det är förrädarnas land, lika
väl som hjältarnas, Sienkiewicz har
framställt i synnerhet i romanen Syndafloden,
som behandlar svenskkriget 1657—59, och
romanens titel, Syndafloden, ljuder ju som
ett nödrop ur nationens hjärta. Hela den
barnsliga sorglöshet, som ger en så vacker
färg åt den polska fribytarnaturens brist
på logisk förmåga af disciplin, är
framställd med en blandning af humor och
bitterhet. Det asketiska lynnets,
munklynnets afvigsida är med mästerligt fördragsam
glädje återgifven, när det gäller att teckna
dessa lekande naturer, som intet hafva
förstått och intet glömt af forna felsteg, när
fosterlandet står på branten af undergång.
En ungdomsroman, som hvarje intelligent
yngling borde läsa, lika väl som Fältskärns
berättelser, är i många hänseenden just
Syndaflode?i. Den kunde för öfrigt, blott
politiskt taget, vara en uppfostringsroman
icke blott för de unga utan också för de
äldre.
Alltjämt är det äfven här hufvudafsikten
hos Sienkiewicz att afslöja den instinkt,
som har något här i världen att älska och
bevara öfver allt annat, den karaktär, som
hämtar sin kraft i sin dyrkan af något
ideelt. Det är när han visar oss detta
som han tecknar sitt innersta. Tvänne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
