Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Vid de svenska statsbanornas femtioårsjubileum. Af A. Rydfors. Med 12 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VID DE SVENSKA STATSBANORNAS FEMTIOÅRS-JUBILEUM. 601
svarslösa, och icke heller de sparade på
färgerna. — Järnvägarna — sades det i
en broschyr från slutet af 1840-talet —
nedbryta rummets och tidens skrankor
och förlänga människolifvet genom att
förkorta afstånden och sålunda äfven
tiden för handlingar, som förutsätta
rörelse. De flytta länder och orter
närmare hvarandra, göra Uppsala, Västerås
och Strängnäs till förstäder åt Stockholm
och erbjuda på samma gång större
trygghet än hvarje annat fortkomstmedel.
Militäriskt göra de samma tjänst som
Napoleons krigskonst genom att
möjliggöra en rask koncentrering af en
öfverlägsen krigsmakt; i andligt afseende täfla de
med boktryckarekonsten som medel att
beforda en stark idécirkulation.
Och att icke ensamt
järnvägsmotståndarna kunde se in i framtiden, visar
bäst Rosens förträffliga anförande vid
riksdagen 1847—1848. Som prof på hans
siarekonst må här endast anföras, hvad
han yttrade om järnvägarnas nytta för
jordbruket: Egendomsvärdena skulle stiga
och hushållningen baseras på
ladugårdsskötsel i stället för brännvinsbränning.
De talrika dagsverken, som utgingo till
varuforsling, skulle förbehållas
jordbruket; i stället för det öfverflödiga antalet
hästar skulle man öka uppsättningen af
kor, hvilka gåfvo direkt afkastning och
hvilkas spillning ej som hästarnas
stannade på landsvägen utan kom jorden
till godo. Gästgifveriskjutsen skulle
begränsas, allmogens besvär med fång- och
postföring försvinna,
landsvägsunderhållet lättas och böndernas demoraliserande
lif på landsvägar och krogar inskränkas.
— Och då det vid nästföljande riksdag
framhölls, att Sverige ej behöfde
järnvägar, emedan det hade för obetydlig
rörelse, för vidsträckt areal och för gles
befolkning, ställde Rosen häremot den
satsen, att järnvägar just af dessa skäl
behöfdes i Sverige — för att framkalla
K. H. ANCKARSVÄRD. ETSNING AF L. H.
ROOS AF HJELMSÄTER.
en lifligare rörelse, minska afstånden och
befordra folkökningen.
Mindre lycklig var Rosen som sagdt
när det gällde att skrida från ord till
handling. Sedan han visat sig
oförmögen att realisera sina första bålstora
förespeglingar och därigenom förverkat sitt
omfattande järnvägsprivilegium af år 1845,
befanns det snart, att han ej ens
förmådde uppfylla de stipulerade villkoren för
den af statsmakterna medgifna
räntegarantien åt bolaget Köping-Hult. Det
enskilda initiativet hade sålunda gjort
fiasko, och det hade omsider blifvit
tydligt för litet hvar, att det stora
önskemålet ej kunde vinnas utan statens
positiva ingripande. Regeringen, företrädd
af sådana män som civilministern J. F.
Fåhræus, Palmstierna och
Gripenstedt, fann nu också tiden vara inne för ett
kungligt initiativ, och sålunda fick
riksdagen 1853-1854 mottaga en proposition
om stamlinjernas anläggande genom
statens omedelbara försorg och på dess
bekostnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
