Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ett blad ur den svenska dramatikens historia. Af Lotten Dahlgren. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT BLAD UR DEN SVENSKA DRAMATIKENS HISTORIA 41
känna annat än glädje af det goda — och
skulle vi hafva framkallat en liten grön stig
på det torra, öde fältet, vore det högeligen
angenämt för oss tillsammans. Ty en fluga
gör ingen sommar. Conjuncta valent!»
Den i så smickrande ordalag ställda
anmaningen från den äldre skalden till
den yngre ledde, som bekant, icke till
efterföljd. Ännu ett par kryssningar ut på
dramatikens vida ocean skulle visserligen
»Värmlänningarnas» författare företaga
(med skådespelet »Ett äfventyr på
Stegeborg» och lustspelet »Kaffeförbudet»),
men han var tillräckligt underkunnig i
navigeringskonsten för att förstå, att den
poetiska barlast, han for med, var
alltför ringa för att han ej med den
riskerade att göra haveri. Så ändrade han
snart nog kurs; och det var ju
visdiktningens lilla julle som pä hemprovinsens
ostormiga och leende farvatten skulle bära
Fredrik Dahlgren till poesiens
tempelgård och hans namn till eftervärlden.
Men detta anade då ingen och allra minst
kunglig sektern och teaterlitteratören själf.
Däremot var Börjessons tal om
»långskeppet», för alltid bragt i hamn i djupa
Upplandsleran, ej att fatta efter orden.
Redan året efter, eller i slutet af
1847, är han färdig med ett nytt
skådespel: Erik XIV:s son. Äfven vid detta
arbetes framläggande för offentligheten
synes samma bepröfvade hjälp som vid
det första ha anlitats, ty i det till kungl,
sekreteraren magister Dahlgren af
författaren skänkta tryckta exemplaret af
stycket läses dedikationen: »Låt sonen
gälda en del af faderns skuld», hvilka
ord torde angifva så väl pjesens tendens
som en tacksamhetsgärd åt den litteräre
rådgif varen.
Efter detta inträder ett stillestånd af
nära ett tiotal år. Men den värde herr
prosten hade smakat de sceniska fram-
gångarnas sötma, och ånyo anropar han
historiens genius och sin fantasi för att
åstadkomma ett dramatiskt verk. Det
är det historiska skådespelet »Solen
sjunker» eller »Gustaf I:s sista dagar»,
första gången uppfördt den 13 mars 1856.
Att den brefväxling, som här
användts, icke har något att meddela om
detta skådespel, ej heller om det
efterföljande »Ur Karl XILs ungdom», är
ganska naturligt, emedan de icke fördes
fram på den kungliga teaterns scen.
Dess styresman vid den tiden, baron
Knut Bonde, hade väl haft »Solen
sjunker» till påseende, men med det
resultat att det — refyserats. Stjernström,
sedan 1854 ensam ägare af den s. k.
Mindre teatern (nuv. Dramatiska teatern)
beredde den utstötta en fristad på dess
tiljor, och det var där ofvannämnda
tvänne stycken spelades, det förstnämnda
med stor framgång.
Ät sin rancune öfver den oginhet,
hvarmed landets första scen stängt sina
dörrar för honom, ger Börjesson luft i
följande satiriska dedikation i det
»Mæcenat-exemplar» af »Solen sjunker», han
tillställt Kungl. Teaterns f. d. Direktor
Baron Knut Bonde.
Jag skickar Er härmed min bok ända;
Fast manuscriptet icke föll i smaken
Jag hade sådant bort förut förstå,
Om förut närmre jag tänkt på den saken.
Det säger ju vårt gamla ordspråk så:
»Bjud Bonden gröt han den förstå?’
sig þd**
* Den här meddelade satiriska dedikationen
trycktes i ett fåtal ex. af »Solen sjunker». Det
som finnes å Kungl, biblioteket bär en af
Öfverbibl. Klemmings hand gjord anteckning:
»Rariss. Indrogs af förf.». Denne har alltså,
synes det, vid närmare eftertanke funnit satiren
väl grof. Under den baron Bonde tillegnade
versen läsas följande ej mindre ettriga rader,
ställda till Aftonbladets d. v. recensent »Vidar»
(August Blanche).
»Gustaf Irstes, Erik XIV:s och hans Sons
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
