Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Musikaliska randanteckningar. Opera och konserter under vårsäsongen. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERMAN GLIMSTEDT
Talén som Cavaradossi och Linkerton samt
en ny baryton, hr Sven Herdenberg, som
Valentin och Escamillo.
Bland gäster är — jämte den numera
vid kungl, operan i Berlin engagerade
tenoren Alexander Kirchner, som upplivat
minnet av sina Stockholmssejourer,
konstnärsparet Fokin i huvudsakligen kända
uppgifter och en sympatisk norsk
sångerska fru Dagny Schelderup som Mimi
— främst att nämna hr Forsell, som åter
kastat glans över senare delen av
vårsäsongen. Den uppburne sångaren var också
ett slags sammanhållande länk vid den
»svenska vecka», som anordnades i början
av maj, genom ypperlig medverkan vid
konserterna och som kung Valdemar i
Andreas Halléns »Valdemarsskatten».
Framförandet av detta verk, som på sin tid
med samme framställare i det manliga
huvudpartiet förskaffade Operan en av dess
största svenska succèser på senare tid,
kunde betraktas som en honnör åt den
åldrige tonsättaren, som — ehuru minst
skönjbart i just detta verk — hos oss varit
en pioniär för Wagnerkonsten och därjämte
i delar av sin alstring låtit en
omisskännligt svensk ton klinga fram. I den
kvinnliga huvuduppgiften som Ava framträdde
ännu en lovande adept från operaskolan,
fröken Valborg Mallander, som förut också
med viss framgång presenterat sig som
Margareta i »Mefistofeles». På en helt annan
konstnärlig nivå står emellertid i dikt och
och ton det andra framförda verket,
Pe-terson-Bergers »Arnljot» med dess
personligt nationella anslutning till
musikdramatiska stilprinciper.
Denna svenska vecka, som möjligen i
någon mån anordnats för att sona en del
av spelårets försummelser, var såsom
självständig företeelse förtjänt av tacksamt
erkännande. Det var lika glädjande att se
Operan taga detta initiativ till kollektivt
framförande av svensk musik som att
iakttaga det genom fulltaliga besök bevisade
publikintresset. Genom de båda
konserterna gavs främst ett handtag åt den unga
svenska musiken, som ifråga om livaktig
produktion inom så godt "som alla
områden för närvarande torde stå utan
motstycke i de övriga nordiska länderna.
Nu gavs genom (med ett undantag) förut
framförda verk ordet åt redan mer kända
namn bland de yngre, samtliga — med
förtjänster och brister och oavsett den
alltid svårbestämbara graden av
originalitet och mognad — avgjorda begåvningar
med individuellt växlande fysionomier, vare
sig dessa kommit till uttryck i djupare
musikalisk eller mer tekniskt instrumental
riktning; en långt driven behärskning av
den moderna orkestertekniken är dock ett
gemensamt drag för dem alla. Här
spelades sålunda: Ture Rangström, den
obändigt utmanande subjektivisten, särskild
sadelfast i patetiskt upprörd balladstil (två
ballader till dikter av Ernst Josephson och
Strindberg,»Ballad» och »Ur Holländaren»,
samt orkesterkompositionen ^ Havet
sjunger»); Oskar Lindberg, kolorist, klangmålare
(orkesterdikten »Vildmark»); Natanael Berg,
specialisten på symfonisk dikt, en
deskriptiv talang, som t. ex. kunde väcka verkliga
köldsensationer och visioner av vitt i
vinterbilden av symfonien »Årstiderna», samt
Kurt Atterberg, den symfoniske
byggmästaren, som ej heller förnekade sig i de för
första gången utförda numren ur baletten
»Per Svinaherde», varav särskilt scherzot slog
an genom luftigt fantastisk skildring. —
Stämningsväckande sånger av Josef
Eriksson (till Karlfeldt-texter) och Gustaf
Nordqvist bidrogo till omväxlingen. Utom en
festpolonäs av Emil Sjögren upptogo
programmen även ett par verk av något äldre
nu levande svenska tonsättare, Ruben
Liljefors’ ballad »Vi ses igen», Alfvéns tredje
symfoni, E-dur, som lät första konserten
klinga ut i soligt svenskt festhumör, och
Stenhammars »Ett folk», med dess
företrädesvis i mellansatserna alltjämt tändande
verkan. — Den andra av dessa konserter
blev väl, genom någon brist i
programsammanställningen, ej fullt så lyckad som
den första, men i det hela medförde
»veckan» ett vackert konstnärligt resultat, för
vilket dirigenten hr Järnefelt med rätta kunde
tillräkna sig en betydande del av äran.
Av Operans ordinarie
symfonikonserter, likaledes dirigerade av hr Järnefelt,
bjöd den andra, som gavs i slutet av
februari, på en i viss mån märklig nyhet,
Richard Strauss’ »En alpsymfoni». Som
man kanske erinrar sig, motsågs detta opus,
dels därför att det var tonsättarens första
nya symfoniska verk efter ett decennium
uteslutande ägnat åt musikdramatisk produktion,
dels tack vare en som alltid i fråga om Strauss
skickligt bedriven reklam, med stark spän-
328
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
