Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Historiens egna anakronismer. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AUGUST BRUNIUS
berättelse är en — jag vågar påstå det —
i genialisk förkortning slående bild av en
samtida vanföreställning om ett skeende
och dess orsaker. Själva händelseförloppet
är ingenting; all psykologisk motivering,
till godt eller ondt, kan läggas in i det.
Men fullt säker på meningen kan man ju
knappast vara; författaren har aktat sig för
att tydligt taga ställning och därmed
förstärkt den halvt demoniska suggestionen i
sin framställning. Med en liten ilning i
själen känner man: men om sanningen,
den sanna sanningen är så svåråtkomlig,
vad vet man då i själva verket om sin
nästa och hennes åtgöranden, även den
nästa som är så pass enkel och klar att
hon ofelbart kommer fast för polisen? Det
är säkert en mycket hälsosam känsla.
En annan kritiker, mera filosofiskt
skolad än begåvad med humor, har tagit
anstöt av den burleska tonen i De
myken-ska papperen och låtit sin ovilja sträckas
ut över hela »Dead Letters». Utgående
från en ytlig likhet med den grekiska
parodien av Meilhac-Halévy har han byggt
upp en liten teori om Baring som typ för
den victorianska bourgeoisie-uppfattningen
i litteratur och filosofi. Jag tror inte
kritikern i fråga har en så ingående
kännedom om Bärings författarskap att han har
fog för ett sådant påstående. Maurice
Baring är icke så lätt summerad: han är
icke i något avseende victorian, lika litet
som Stevenson kunde sägas vara det, fastän
han levde i Victorias egen tidsålder. Det
är två inflytelser som i någon mån satt
färg på hans författarskap och
journalistik: den ena studiet av klassisk
litteratur, den andra intryck av ryskt liv och
rysk litteratur. Han är som lyriker i
utpräglad grad konstpoet, så som man också
kunde kalla en annan modern eklektiker
Hugo von Hofmannsthal, med samma
påfallande benägenhet som denne för att
återdikta även de klassiska motiven. Det
är svårt att se vad som skulle utgöra
bourgeoisie-uppfattningen hos honom, om
icke en förstucken, halvt skeptisk, halvt
hjärtlig humor. Men i så fall kunde till
och med en filosof ha godt av litet
bourgeoisie-ton.
»De mykenska papperen» äro i varje
fall något helt annat än »Sköna Helena»,
även om tonen ibland kan vara likartad.
De kvinnoporträtt som tecknas där äro
nämligen i grunden inga parodier eller
travestier. I sina grunddrag stå de i god
överensstämmelse med grekisk litteratur.
Klytemnestra är samma figur som hos
Aiskhylos, endast försatt i vardagsluft. Hon
är den otrogna makan som alltid har goda
skäl för vad hon gör; och om hon icke är
alldeles omedveten om sitt brott är hon
så mycket mera medveten om den orätt
Agamemnon gjort henne. Helena smakar
kanske en smula av andra kejsardömet;
men sådan hon är här, med något av
världsdamens inskränkta oberördhet av
storheten och hemskheten i de händelser som
utspelas kring henne, sådan är hon också
i Euripides’ Trojanskorna: ständigt skön
och stolt och gudomligt leende, omöjlig
att knäcka. Och Penelopes lilla brevlapp
till sin irrande make synes mig vara ett
mästerstycke av psykologisk logik. Om
Penelope existerat — och vi ha efter den
nutida forskningens utredningar ingen
anledning att betvivla de homeriska
hjältarnas och hjältinnornas historiska realitet
— så har hon varit just denna praktiska
snusförnuftiga landtjunkarfru med liten
synvidd och mycken duktighet.
Vår ensidiga umgängelse med Sofokles
har i förbigående sagt kommit oss att
glömma att de andra grekiska tragöderna
visa en rikedom av mänskliga smådrag
och en psykologisk hänsynslöshet som kunna
kännas fullt moderna. Aiskhylos’ Oresti är
för mig ofantligt mycket mera levande än
Hofmannsthals Elektra, som ändå särskilt
lagts till rätta för att passa modern smak.
Det är icke ett påstående ut i luften; jag
ber intresserade göra en jämförelse som
jag tror skola utfalla till den gamle
diktarens förmån. Hofmannsthals figurer äro
råa naturkrafter, primitiva blodiga drifter
personifierade, rytande och fraggande
väsenden; Aiskhylos’ gestalter äro
människor och personer, alltigenom motiverade.
Tänk bara på ett sådant intimt drag som
detta då Orestes’ gamla amma Kilissa
små-gråtande och reumatiskt linkar över gården
för att till Aigisthos föra det falska ryktet
om Orestes’ död. Jag citerar efter
dansken Thor Langes mästerliga översättning
av Blodsoffret:
Nu er mit lille Plejebarn Orestes død
som jeg har passet fra han først saa Dagens Lys
og døjet meget ont af, naar han skraalede
ved nattetid. Et saadant Pus af nyfødt Barn
382
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
