Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - August Brunius. Av Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AUGUST BRUNIUS
sikt att fälla något omdöme om själva det
fall, som framkallade polemiken. Så mycket
kan dock tryggt sägas, att den allmänna
karakteristik, som den enligt sin egen
mening förorättade författaren velat häfta vid
sin motståndare, inte gärna kunde vara
olyckligare formulerad, inte gärna kunde
vara mindre träffande. Vad August
Brunius är, en kritikens Narkissos är han
minst av allt. Vad han har att säga
utöver ett föreliggande ämne, kommer så
diskret, så föga anspråksfullt markerat, att
det närmast verkar en anteckning i
marginalen, ett apropos i förbigående. Man
kunde t. o. m. önska att han åtminstone
någon gång emellan läte sin framställning
få en större bredd, läte den växa till en
undersökning av större utförlighet och mer
grundligt utredande art än de snabba och
croquisartade konturbilder, han merendels
älskar, hur koncist och träffsäkert de än
äro uppdragna. Han är, som sagt, ingen
filosof, ingen begreppsutvecklingarnas man,
och han skyr nog avsiktligt belastningen
av principiella diskurser och teoretiska
allmänsanningar. Dimmigheten,
abstraktionernas lösa linjer stöter honom tillbaka —
det torde också, i förbigående sagt, vara
orsaken till hans kyliga ställning,
uttryckligen medgiven eller ej, till tysk kultur i
dess skilda former. Det betyder ej att
han därför skyr den allvarliga,
tankemö-dande konsten, även där den siktar ned
mot de dunkla djup, där det outsägbara
stammar efter uttryck eller brustna
drömmar och fantasier söka sitt gömsle, tvärtom
kan man ibland bliva slagen över det
intresse och den ömsinthet, varmed denne
till synes litet sträve och rationalistiske
författare ofta nalkas ävèn sådana
invecklade och förvirrade fenomen. Den alldeles
förträffliga essayen om Thomas de Quincey
(i »Engelska profiler») kan härför stå som
ett exempel, medan det å andra sidan ej
skall stickas under stol med hur litet och
intetsägande det är han fått ur ett ämne
som Vilhelm Ekelund (i »Ansikten och
masker») — här framträder just som en
kännbar svaghet det bristande sinne för
det spekulativa och de överblickande vyerna,
vilket utmärker Brunius som kritiker och
som måste slå slint då det gäller en
konstnärligt som tidshistoriskt så sammansatt
och just i sin sammansättning så
betydelsefull företeelse som den skånske diktaren;
vad ett verk som »Antikt ideal» betydt
som en livsfaktor för en hel ung generation
tycks han ej hava märkt, dess karaktär av
uppgörelse för mer än författaren själv.
Det intellektuellt absolut renhåriga, det
flärdfritt enkla, klara och sunda är det han
först och främst söker i konsten och som
leder honom i hans ställningstagande
därtill — det är typiskt nog hur han i sin
uppsats om Hamlet-figuren (i »Shakespeare
och scenen»), för övrigt något av det bästa
han skrivit, originellt, skarpsinningt och
överlägset fast i formen, ger en psykologisk
tolkning av densamma, som går ut på att i
möjligaste mån stryka ut det sjukliga, det
onormala och översensitiva i den tragiske
prinsens väsen, som alltid velat träda i
förgrunden vid dess betraktande, och läsa ut
därur ett mått av handlingskraft och
mänsklig sundhet, man hittills föga haft blick för.
Jag sade: i möjligaste mån. Ty det
är likaså typiskt för Brunius, att han aldrig
pressar en tes längre än den orkar, aldrig
tummar på fakta för att fa det hela att gå
i lås eller ge en överraskande ny vy över
sitt föremål. Han förnekar ej det trasiga och
neurasteniska i Hamlets karaktär, vill bara
ha belyst ett nytt, hittills ouppmärksarnmat
moment i den vidunderliga mångfald,
som utgör Hamlets psyke. Då han i en
annan Shakespeareuppsats (»Shakespeare
och livet» i samma samling) uppställer
frågan: vem var i själva verket den store
britten, rent individuellt sett? så sker det utan
en Dowdens starka understrykande av det
mer alldagsmässiga och välbalanserade i
porträttet på bekostnad av andra väsentliga
drag eller den koncentrerande förstoring av
de motsatta egenskaperna, som ger en
Brandes’ studie dess dramatiska
högspändhet. Förutsättningslöst, nästan nyktert går
han till sin uppgift, beredd att underkasta
sig resultatet av vad en objektiv forskning
kan giva för utslag. Ärlighet, saklighet är
vad som mer än något annat utmärker den
bruniuska kritiken. Därmed är också utsagt
det kanske allra förnämsta som kan
utsägas om en kritikers verksamhet.
Sakligheten präglar allt han skriver
om, det må vara vilket område som helst.
Då han i »Hus och hem* utstakar
riktlinjerna för det konstnärliga modärna
villabygget, uppehåller han sig långt
mindre vid de medel, varigenom de mera i
ögonen fallande effekterna kunna vinnas,
387
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
