Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Karl Staaff i sina efterlämnade verk. Av Tom Forssner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL STAAFF
och bittra strid mot första kammaren.
Härunder gick han ju så långt, att han, sedan
andra kammaren bifallit men första
kammaren avslagit den Staaffska regeringens
rösträttsförslag, begärde att få upplösa andra
kammaren. Han ville genom själva
upplösningsbeslutet skapa ett prejudikat på, att
grundlagens stadgande om kamrarnas
likaberättigande blivit en död bokstav. När
konungen icke kunde biträda hans anhållan,
avgick regeringen för att ytterligare
understryka sin uppfattning. Denna episod har
tydligen spelat den största roll för Staaff.
En viss återspegling därav tycker man sig
finna i det kapitel av hans här behandlade
arbete, vari han med avundsam förtjusning
skildrar genomförandet av den engelska
parlamentsreformen 1911. Då tvangs
konungen att sätta kniven mot överhusets
strupe genom vissheten att icke kunna byta
ministär. Detta parlamentaristiska
maktmedel saknades i Sverige, och därför
misslyckades Staaff. Han suckar också bittert
över, huru lång och till synes hopplös
striden mot överhuset är i »andra länder».
För organiserandet av partiväsendet har
Staaff arbetat mera energiskt än kanske
någon annan svensk, och man förstår efter
genomläsandet av hans bok klarare än förr,
i vilken väsentlig mån det skett för att
förbereda parlamentarismen. Det gällde
att lägga själva den nödvändiga
grundvalen, ett stort, fast, väldisciplineradt parti
av icke klassbetonad typ. Men resultatet
blev ju ganska svagt. Klassynpunkterna
kunde han icke bekämpa, de växte sig
tvärtom under hans makttid allt starkare
och blevo alltmer partiskiljande. Den
förtroendefulla och uppoffrande lojaliteten
för ledningen, som skulle hållit ihop
partiet, lyckades han icke uppamma, den
stred tydligen för mycket mot svenskt
kynne. Partiet blev därför aldrig någon
verklig fast grund ens för hans andra
ministär. Om partitrohet och respekt för
ledningen har Staaff för resten mycket
tänk-värdt att säga, det har tydligen varit ett
kardinalspörsmål för honom. Jag tror
också, att många av oss, som personligen
hata de starka partibanden, dock måste
erkänna, att det ligger mycket i hans
grundligt motiverade ståndpunkt i denna fråga.
Lika säkert är emellertid, att Staaff med
sin ensidighet alltför litet insåg det stränga
partiväsendets psykologiska faror. Den
omotiverade och långt ifrån fruktbringande
stridsställning, det alltid framkallar, tyckes
han t. o. ni. närmast hava ansett som en
fördel. Han såg den stimulans, som ligger
i striden, men betänkte icke mycket den
förflackning och snedvridning av även de
viktigaste frågor, den vanligen framkallar,
redan genom de odrägliga taktiska
synpunkter, som därunder tränga sig fram.
Staaff segrade icke i sin strid för
partiregemente mot konungadöme och första
kammare. Om han det gjort, skulle vi
då blivit lyckliggjorda med något, som
åtminstone väsentligen liknat den engelska
parlamentarismen, sådan den ännu
florerade, medan Staaff skrev sitt här
behandlade arbete? För min del tvivlar jag starkt
därpå. Tiden synes överallt löpa ifrån
detta under ett visst historiskt skede så
framgångsrikt verkande system, och de
folkpsykologiska förutsättningarna hava väl
även i ovanligt hög grad saknats i Sverige.
Antagligen hade vi i stället hamnat i den
primitiva demokratin med regerande
partier, vilket jag tror skulle inneburit en
verkligt tragisk missräkning för Staaff, även
om han på gamla dagar i desperation ställde
sig alltför välvillig mot denna riktning.
Ett visst stöd för denna min tro tycker
jag mig finna i den senaste
regeringsbildningen. Om ministärbildandet skriver Staaff
några mycket kloka ord, gående ut på
det psykologiskt ömtåliga i uppgiften.
På den rätta blicken härvidlag beror i
väsentlig mån regeringens homogenitet och
arbetsduglighet och således även
möjligheten för det eller de regeringsbildande
partierna att framgångsrikt realisera sina
viktigaste principer. Han betonar med
synnerlig skärpa, att det så ytterst viktiga,
intimt personliga arbetet på en ministärs
bildande måste handhavas av en upplyst
och erfaren man — naturligtvis i samråd
med andra individer. Däremot betecknar
han som ett verkligt oting en
parlamentarisk ministär, som hopvoterats av partier
eller styrelser. Skulle han med denna sin
uppfattning hava betraktat ministären Edén
som ett parlamentarismens lyckotecken?
w
615
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
