Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - När jorden blommar... Av Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jane Gernandt- C lai ne
talade eller teg. Den unga änkan
tycktes icke se någon annan än honom bland
ortens uppvaktande kavaljerer.
Flickan iakttog dem båda med en
skum sky över sin panna. Hela hennes
varelse andades oro. — Farbror passar
inte att vara bland folk, sade hon
plötsligt, oöverlagt. Han skulle aldrig sticka
sin näsa utom studerkammaren.
Doktor Henning skrattade. -— Er
farbror är det rena jaget, vetenskapens jag,
som arbetar i laboratoriet och som aldrig
tar semester.
— Agnes! kallade en gammal mans
kärva stämma på avstånd, och hans unga
släkting ryckte till.
— Det är familjen som gör sina
rättigheter gällande, avgjorde
professorskan Dalstjerna. Låt mig inte uppehålla
er, fröken. Vi få sällskap, doktor, eller
hur?
— Ja sade han hastigt i det han
bugade sig för den unga flickan. Glöm
inte att framtiden är vad vi själva göra
den till, fröken.
— Säger ni det, doktor?
— Utan ringaste tvekan. Den som
vet vad han vill har alltid livet på sin
sida. Det är hela hemligheten av att
lyckas — förstår ni mig?
De dunkla pupillerna dolde sig under
ögonlockens båge. — Vad som är tokigt
förstår jag alltid. Det är bara det riktigt
kloka jag inte begriper, och det är
därför släkten och jag inte komma överens.
— Hälsa er farbror att han är en
gammal brumbjörn.
— Det ska jag göra. Och om han
tar livet av mig, är det er skull, utbrast
hon, i det hon vände sig om och
började gå nedåt vägen.
— Hon är lustig, den där lilla,
begynte professorskan i detsamma hon och
den unge mannen återtogo sin
långsamma vandring. Har hon verkligen så
svårt att komma överens med den gamle?
— Visst. Han är rasande att hon
tänker på att gå in vid Operan och tål
inte att höra henne sjunga.
Omgivningen ska vara tyst som graven. Han lever
ju bara för sitt stora banbrytande verk,
som lär komma ut nästa år.
— Det blir Darwin och Hæckel i
rätt nedstigande led, inte sant?
— Om man så vill, men den här
gubben har funnit på ett nytt uppslag.
Hans lösning är en annan, och
naturligtvis utgår han från den för alla
materialister så kära självalstringen... På sitt
sätt kan han ju inte annat än ge Pasteur
rätt. . . Numera äger ingen
självgestaltning rum på vår planet, men vid
livets upprinnelse på vår jord var solen
nog ung att frambringa radium, som är
den odödliga självskapande materian i sig.
— Ah, doktor, stå vi och stampa
på samma fläck nu igen? Skulle
materien ha frambragt anden? Nej, nej.
nej -— den unga änkan förde bäda
händerna mot sitt bröst — lika gärna kunde
jag tro att eld frambragt vatten eller att
vatten frambragt eld och att det inte
funnes något förnuftigare till i världen
än att hoppa i första bästa sump och
dränka sig. . . Vad skulle tillvarons och
smärtornas gyckelspel väl föra till, om
allt vore förbi med detta korta liv och
skapelsens under började och slutade
med några uns mylla?
Sigvard Henning såg på henne och
smålog åt ali denna lidelse, så kvinnlig
i sitt utbrott. — Ack, professorska, sade
han, ni predikar för en omvänd.
—- Det vet jag, doktor, och det är
därför jag brusar ut så här ... Vad skulle
det tjäna till att bara försöka tala med
någon i det motsatta lägret? Ingen är
mera blindt auktoritetstroende än
materialisterna ... De bygga ju hela sitt system
på utvecklingen från det lägre till det
högre, och min man hade ofta en hård
nöt att knäcka med många av dem. Han
94
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
