- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
119

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Stockholms teatrar

differens. På 1700-talets mitt gavs i
Frankrike Hamlet med lyckligt slut, och i Berlin
fick på 1880 talet Nora i Dockhemmet
komma igen. Men skulle herr Ranft ej
kunnat ha det rätta slutet på Herdestunden
i Stockholm och där låta det rätt omaka
herrskapet få varandra utan äktenskap, och
på landsbygden låta pjäsen sluta för att
lugna ömtåliga samveten med det
temporära äktenskap Francine föreslår. Möjligen
blir herr Albert Ranft melankolisk och
säger: »Än får jag ovett för att jag är för
omoralisk, än för att jag är för moralisk.
Hur tusan skall jag göra för att hålla
herrskapet med lagom inoral?»

Nära Biarritz har professor Bellavoine—
herr Brunius hyrt en villa åt sig och sina
två barn, dottern Francine—fru Pauline
Brunius, en ungefär trettioårig förtjusande
flicka, som är familjens förstånd, och Jean—
herr Einar Axelsson, en pojke i
slyngel-åldern. Ägarinnan till villan, fru Lartigue
—fra Götha Klintberg, gör genast en
visit för att meddela, att hennes son
då och då går i trädgården, där han för
en tid sedan till moderns sorg upplevt en
härlig kärlekssaga med den gifta fru, som
då bodde i villan. Antoine Lartigue—herr
Gösta Ekman gör genast besök, och det
dröjer ej länge innan han meddelat den
glada och älskvärda Francine, hur olycklig
han är. Den stora åldersskillnaden
framkallar hennes moderlighet, och andra saker
framkalla sedan ömmare känslor, vilka på
grund av ekonomiska, sociala och andra
lämplighetshänsyn näppeligen utan herr
Ranfts hjälp kunnat resultera i äktenskap.
Den stackars pappan blir alldeles desperat.
»Skall du gifta dig med galningen?» frågar
han, ty så kallar han den impulsive, fast
rätt korkade unge mannen. »Och hur skall
jag kunna reda mig ensam? Kan du säga
mig varför du tycker om honom? Vad
ser du hos honom?» frågar han. »Jo,
kära pappa, det här» säger den förtjusande
Francine och gör med handen några
krumelurer i luften, uttryckande det ytterst
irrationella, som gör att man blir kär
i en person. Professorn var så rörande
hjälplös och så rar i sin egoism, att han
blev en av den högt begåvade
skådespelarens bästa roller, och fru Pauline Brunius
hade som dottern något av fransk klokhet
utan det minsta pedanteri och förbunden
med en friskhet så smittande att det räckte

till med bara hennes glada gnabb med
brodern för att man skulle bli förtjust i
henne, och hur skulle det då gå med den
olycklige unge mannen, som flera gånger
om dagen satt med henne bland
trädgårdens magnolier och kamelior, dissekerande
sin gränslösa saknad efter Hélène. Herr
Gösta Ekman var obetalbart rolig i sin
förälskade egoism både då det gällde
Hélène och Francine — det är påfallande
ofta ordet egoism kommer en i
tankarna, då det är frågan om förälskade
herrar. Vackra kloka Francine tänkte: »En
gång vill jag också vara lycklig, så länge
det räcker, men jag vill ej göra varken
min förbryllade pappa eller min förälskade
gosse olycklig genom giftermål». I det
franska originalet gav den ej längre så
unga flickan efter en stund, då herden var
för oemotståndlig. I Stockholm löstes
konflikten genom ett äktenskap efter U. S. A.
filmprinciper.

Det blir i år tjugufyra år sedan Gustav
Vasa a.v August Strindberg tillkom. Denna
dram är kanske den starkaste bland hans
historiska, och jag minnes hur föi bluffad
jag blev på premiären åt den ohyggligt
laddade första akten. En upptakt, som
heter duga, men som tyvärr utmynnar i
något, som blivit kallat en
»resignationstragedi». Gustav Vasa givande tappt!
Gustav Vasa gråtande andra än harmens
tårar! Men låt vara, att stycket är
ohistoriskt — det blir i alla fall ett verk,
framslungat ur den krater som heter
Strindberg, och de eld- eller födelsemärken, som
snillefostret har från den infernoperiod, då
det tillkom, ha också de sitt intresse.
Ibland får man väl dra litet på munnen,
såsom då »Eriksson» användes i smädlig
mening om majestätet. Månne ej
överceremonimästaren Carl Carlsson Bonde
skulle tagit det lugnt, om han kallats
Carlsson? Visserligen retade den grymme
tsaren Ivan Vasilievitsch Johan III med
att hans far vore någon sorts småländsk
bonde. Men man kan verkligen säga:
«Fickst du svar?» när Johan tog till
pennan — i vreden liknade både Erik, Johan
och Karl sin fader — och skrev, »att vår
salige, käre herr fader, den högborne
furste och herre, Herr Gustaf, Sveriges,
Götes och Vendes framlidne konung, salig
och höglovlig i åminnelse, skulle vara en

119

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0139.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free