Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En målares resa. Av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En må lares resa
förvåning, andra med behaglig
överraskning — det kan möjligen hända att deras
egna tankar gå i samma riktning.
Ett par exempel! På tal om museer
finner han dem allt för ofta torrt och
ledsamt anordnade, och detta gäller just de
mest moderna. Allt för sällan kan han
»njuta artistiskt» i ett av de moderna
museerna, där ali fantasi, ali improvisation
är bannlyst, där installeringen är så
uteslutande pedagogisk, så att konstnären
gäspar, så snart han börjat se sig om. Som
ett typiskt prov nämner han — läs och
rys! — det Röhsska museet i Göteborg.
(I parentes, så har jag likväl i minne en
stämningsfull interiör därifrån, den
halvskumma salen högst uppe under taket, där
den stora blanka Buddha tronar.)
Museidirektörerna få av vår resande
målare i stället för de eljest vanliga
lovorden en uppsträckning för deras mani att
omstäda och nyskapa. Denna mani ligger
i tidens lynne. Det är inte länge sedan jag
i en tysk konstartikel av G. J. Wolf fann
den åsikt uttalad, att »ett av de bästa
medel att hålla ett galleri livligt, ungt och
smidigt och att i längden hålla
konstvännernas intresse uppe är omhängning och
omgruppering av det konstnärliga
innehållet möjligast ofta». Man förvånas -—- skrev
denne författare — när man i ett museum
får se de kända föremålen i nya grupper.
Det finns personer som ha sitt nöje i
att litet emellan flytta om möblerna i sina
rum, medan andra finna det tryggt och
lugnt att veta var sängen står och inte
behöva söka varken efter den eller efter
andra föremål. I motsättning mot de
modernister, som finna det nödvändigt att ge
publiken nya sensationer »möjligast ofta»,
anser Pauli att i ett museum »av tid och
tradition skapad auktoritet» ej bör rubbas
i onödan och att »konstverk må bäst av
att växa samman med en gång givna
platser i stället för att ambulera». Har han
inte rätt? Värdet av en ommöblering i ett
museum ligger för övrigt ej i det faktum
att konstverken bytt plats och i de
sensationer en nygruppering kan väcka, utan
i den förändring till det bättre, till större
reda, överskådlighet, skönhet, som man får
hoppas att omändringen medfört.
Det är det delvis nydanade Louvre
som givit Pauli anledning till kätterska
tankar. Där har ambuleringen likväl haft
Georg Pauli.
sina gränser. För Luxembourgmuseet
finner han — liksom alla andra — en
nyanordning och utvidgning absolut
nödvändig. Han tar för övrigt detta ringaktade
museum i försvar, en mängd av dess
konstverk representera »en ovanligt högt och
fint utvecklad medelnivå». I en annan
lokal skulle samlingen visa sig stå
betydligt högre än motsvarande gallerier i varje
annat land i Europa. Han nämner bland
där representerade, fint kultiverade målare
Henner, Baudry, Delaunay, Carolus Duran,
Ricard m. fl , som av moderna icke franska
domare blivit utmönstrade ur de betydande
konstnärernas led. Moderna värderingsmän
ha ofta den svagheten att se konsten mellan
skygglappar — det är endast ett
begränsat synfält de ägna sin uppmärksamhet.
Att varje omvärdering bland gamla och
nyare mästare bestämmes av den för
tillfället rådande tidsstämningen är ingen
nyhet men onekligen ett sakförhållande som
man bör hålla i minnet. Likaså den enkla
sanning, att — för att använda Paulis
formulering — »framsteg kunna gå i riktning
baklänges».
Kapitlet om Paris, varmed resan
avslutas, går ej i den muntra tonart, som
utmärker intrycken från solkusten vid
Medelhavet. Men det utgör ett fängslande
till-lägg till de tidigare anteckningarna från
127
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
