Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - De Efterhängsna. Komedi i en akt fritt efter Molière. Av Hugo von Hofmannsthal. Översättning från författarens manuskript av A. L. W. - Första scenen - Andra scenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hu go von Ho fm annsthal
en oförsiktig, alltför livlig blick måhända
uppfångas av de två ögon för vilka den
är avsedd, men alldeles säkert av ett
eller två andra ögonpar, vilka skola
kunna göra så mycket mer bruk av den,
som den icke var ämnad åt dem.
ALCESTE: Kort och gott, jag måste
ovillkorligen upphöra att vara den jag
är —
ORPHISE: Det skulle göra mig ont,
ty ja£T tycker mycket bra om er sådan
ni är.
ALCESTE: Tycker mycket bra om —
så ni säger det!
ORPHISE: Mycket bra. Men hur
tänker ni komma tillbaka, om ni aldrig går?
ALCESTE: Jag är tillbaka om ett
ögonblick. (Ut i fonden).
ORPHISE (går fram till spegeln).
Andra scenen.
Orphise. Philinthe.
PHILINTHE: Ah! Att jag finner er,
det sätter kronan på min fest.
ORPHISE: Er fest? Retraktar ni er
som värd här i kväll?
PHILINTHE: Vem talar om i kväll?
Vem utom den löjlige herr de
Trois-Fontaines, under vars tak vi befinna oss,
intresserar överhuvud den här kvällen?
Låt mig betrakta er. Ah, denna frisyr
— det finns i den ett något, en
obeslutsam beslutsamhet — i denna frisyr har
ni för första gången kommit fram till
er själv. Och denna lilla onödiga
dia-mantknapp, som ingenting knäpper —
ah, ah! Och denna lilla slinga, som löst
virat sig kring den, icke därför att den
måste det, den kunde lika gärna göra
något annat, den behöver ej vara till,
lika litet som knappen behöver vara till
— och just detta för dem tillsammans —
ah, det övergår alla ord!. Denna frisyr
borde ha sett dagen vid min fest. Hur
2
förfärligt att ni slösar er frisyr på denna
afton!
ORPHISE: Vill ni på förhand fördärva
denna afton för mig?
PHILINTHE: Herre Gud, min
oförlikneligt sköna, hela den här tillställningen!
Det blir, oss emellan sagt, icke mycket
av det, fast jag har bestått vad jag har
kunnat. Alltsammans är, oss emellan
sagt, inspirerat av mig, åtminstone allt
som kan hålla festen över vattnet. Jag
har föreslagit Vigarani för maskineriet,
fört hit Torelli för belysningen, sufflerat
Beauchamps idén till baletten, givit Lully
infallen i musiken. Men trots detta fattas
det distinktion — ser man med kalla
ögon på alltsammans, så är det höjden
av löjlighet, och jag kan säga att jag
varit här för att se hur man icke skall
ge en fest. Min Gud, vad vill ni, här
fattas ju atmosfär!
ORPHISE: Men är det icke ett
mycket vackert hus?
PHILINTHE: Min Gud, gobelinerna
äro tolerabla, tavlorna äro goda, ty jag
har utvalt de flesta —- livrét är
smakfullt, ty jag har haft Gaveau här för att
anbefalla honom färg och snitt — men
det hela är beklagansvärt. Det fattas
sammanhang, harmoni — ett visst något
— intimitet. Min Gud, det fattas smak,
låt oss säga ordet rent ut! Se nu på
en man som vår värd: varifrån skall
han taga det sista, det högsta i världen?
Jag menar smaken. Varifrån — om han
icke skall stjäla? Ni ger mig icke rätt?
ORPHISE: Jo — ja ni har rätt. Men
ändå: smaken får väl heller icke simma
ovanpå. Den är som en krydda, varav
det måste finnas något i alla rätterna,
men för mycket gör rätterna osmakliga.
PHILINTHE: Ja, min Gud, ni talar
som om varannan människa hade smak.
Vern i himlens namn har då smak? Jag
skulle kunna räkna upp för er de
människor med smak, som hovet och staden
6~
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
