- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
261

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Emerson, en representativ amerikan. Av Charles Wharton Stork. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Emerson

känner han att vår ande kanske skulle ha
vunnit på att de alla gått förlorade, med
undantag av Shakespeare, Milton och
Bacon. Dock nämner han också de
gamla balladerna och i allmänhet
författarna på drottning Elizabeths tid. Inom
den grekiska litteraturen visar han, efter
att ha nämnt Homeros, Herodotos,
Ai-schylos och Platon, en mer specialiserad
smak i sitt omnämnande av
nyplatonikerna. Det bör sägas i parentes att
Emerson läste utländsk litteratur nästan
uteslutande i översättning, tydligen mera
för tankeinnehållets skull än för formens.
Vi behöva ej citera mera ur essayen
»Till böckernas lov» än att påpeka hans
förkärlek för folklig poesi och för den
mera personliga sidan av historien. Hans
praktiska regel var att endast läsa
berömda böcker över ett år gamla och
framför allt endast böcker som han
tyckte om. Läsning var icke för honom som
för Montaigne »en stillsam förnöjelse»
utan ett fruktbringande och vitalt
riktande av själen.

IV.

Hittills hava vi endast betraktat
Emerson från den positiva, mera fördelaktiga
sidan. Vi skulle dock illa tjäna den
sanning han satte så högt, om vi icke
också undersökte hans svagheter, både
verkliga och skenbara.

I första hand kan det invändas mot
Emerson att han är oklar, att han icke
har något skarpskuret filosofiskt system
och att han ofta tyckes motsäga sig
själv. Härtill kunna vi svara att, såsom
vi sökt visa, hans system är att leva på
ett andligt plan i överensstämmelse med
det Inre Ljusets ingivelser. Det
praktiska uttrycket for ett sådant liv måste
växla, måste regleras av yttre
omständigheter och måste därför behärskas av
erfarenhet och sunt förnuft. Detta är
icke att säga något annat än att den

mest begåvade kompositör måste studera
lagarna för harmoni och orkestrering.
Den ändlösa konflikten mellan ande och
form måste på nytt lösas för varje
enskilt fall. Det timliga livet har en
dubbel gestalt, och som Emerson säger,
»Medvetenheten är hos varje människa
en glidande skala, som än identifierar
henne med skaparen, än med hennes
eget kött.» Vi måste därför vara i stånd
att först räkna med den ena normen
och sedan med den andra, att uppfatta
andligt och handla praktiskt. Vi måste
bevara jämvikten då vi följa vår
intuition, ty »genom övermått av visdom
blir den vise en narr». I den värld där
vi leva ha vi att göra icke med den
absoluta verkligheten utan med ytan, och
»den sanna levnadskonsten är att åka
skridsko väl på den». Vidare: »Låt oss
behandla människorna väl, behandla dem
som om de vore verkliga; kanske äro
de det.» Om vi acceptera världsalltet
sådant det är och »taga det goda vi
finna, så skola vi få rågade mått.» Det
är svårt att tänka att en filosof kan
uttrycka sig tydligare än så.

Med mera rättvisa kan det sägas att
Emerson ej förmår skildra den fysiska
sidan av människonaturen, då han aldrig
givit ord åt vare sig dess fröjder eller dess
frestelser, att han icke äger Whitmans
»jordpassion». För människor med starkt
temperament synes han sakna värme.
leke heller älskar han människan
kollektivt, han drömmer icke om möjligheten
av massutveckling. Detta är i stort
sett sant och har sin grund i Emersons
karaktär. Därför blir hans hänvändelse
begränsad både i styrka och
utsträckning. Han kan icke förkroppsliga en
livsprincip i handling, som Shakespeare,
ej heller kan han nå de djupa och
osammansatta känslorna, som Burns i en sång.
Låtom oss vara nöjda med att taga
honom sådan han är och icke vänta att

293

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0293.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free