Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fr an Stockholms teatrar
okända damen var hans fru, suckade
också av missräkning. Både herr Kåge som
tjecken och fru Frida Winnerstrand som
generalkonsulinnan voro fullt i nivå med
sina roller, men den omväxling, det goda
lynne, den vitalitet och den smak herr
Winnerstrand utvecklade mindre som
generalkonsul än som äkta man i
bekymmersamma lägen gjorde den lilla lustiga
pjesen till en succés.
Två stycken på Svenska teatern hade
något att göra med U. S. A:s deltagande
i världskriget. Det ena var amerikanskt,
det andra franskt. Att alla makter, också
Rumänien och Portugal, ansågo sig deltaga
i världskriget av etiska skäl, det vet man.
Men det torde ej vara orättvist att säga,
att den nation som avgjorde världskriget,
U. S. A., kastade sig i detsamma möjligen
något för att icke stå bredvid, då så stora
saker hände, men också och
huvudsakligen därför att ett flertal människor av det
varmt fredsälskande och på samma gång
starkt offensivlustiga folket ■— fredligheten
i den mening vi taga ordet finnes väl
egentligen blott i Skandinavien, de gamla
vikingarnas hemland — ville vara med om att
strida mot feodalism och aristokratiska
fördomar, mot militarism och medeltidsaktiga
uppfattningar för att en gång för alla »make
the world safe for democracy». U. S. A.
drog sig också tillbaka utan att fordra
något för egen räkning. Vi
»centralmakts-vänligt neutrala» ha litet svårt att inse
detta. Vi ha någon sorts tro på, att detta
tal och detta handlingssätt måste vara
humbug. Jag tror, att vi ha alldeles orätt i
det. Vi måste fatta, att från amerikansk
sida kriget tog sig ut som en oegennyttig,
tapper och uppoffrande handling av
amerikanska män i striden mot orätten och
av amerikanska kvinnor i striden mot
lidandet. Då Den berömda Mrs. Fair,
den hyllade Röda-korssystern, återvände
till sin familj för en kort tid för att sedan
resa på en föredragsturné, under det att
man och barn fingo sköta sig själva,
förvånade jag mig åt att i James Forbes’
amerikanska pjes det mer än antyddes, att
väntan blivit det medelålders blod något
for lång. Ty pappa Jeffrey Fair hade tröstat
sig — och att det sker i verkligheten,
det vet man, men att det omtalades i en
amerikansk pjes, häri ser jag en genom
påverkan från Frankrike framkallad
ändring i uppfattningen om vad som får ske
på amerikansk scen. Att sonen förlovar
sig med en maskinskriverska är ju bara
bra ur U. S. A.-synpunkt. Och nekas kan
ej, att det ligger en ofantligt tilltalande
friskhet i den amerikanska uppfattningen
om att äktenskapet nästan uteslutande
berör de bägge parterna och att mannen
skall försörja sin hustru. Skulle man ej
kunna säga, att vår nuvarande
skandinaviska synpunkt, trots den större aktning
man har för penningarna i U. S. A., i
huvudsak tycks vara den gällande i Staterna?
Lilla Sylvia Fair i Inga Tidblads
gestalt blev emellertid av sin mamma så
försummad, att hon blev alldeles ifrån sig
och ej bara började tala slangord utan
rent av fick sitt röstläge ändrat och
slutligen lät sig enlevera — var inte orolig
-—■ av en skojare. Jag behöver väl ej
påpeka, att Sylvia kom tillbaka fullkomligt
som hon skulle vara och att hon till och
med återgått till sitt ursprungliga röstläge.
Mrs. Fair är en otrevlig typ, som behövde
hela den charm fru Brunius har för att ej
bli antipatisk. Herr Hedqvist som Jeffrey
Fair var värdig, skuldbelastad och
amerikansk, allt på ett så konstnärligt vis, att
jag tyckte om honom till och med ännu
mera än lilla älskliga Inga Tidblad. Denna
senare var däremot en alldeles idealisk
fransk ung flicka med både värdighet och
känslointensitet och en stilkänsla, ovanlig
för en så ung person, då hon spelade i
Sam Jackson i Paris, som »L’air de
Paris», lustspel av Maurice Hennequin och
Henry de Gorsse, kallades, då stycket
gavs på Svenska teatern.
Antisemitiska amerikaner få icke
misstycka, men det är i franska pjeser litet
med dem som med judarna, de måste
förses med några tjog miljoner dollars —
en dollar nu= 18 francs — för att bli
riktigt likvärdiga med fransmän i
ekonomiskt svaga omständigheter.
Om man undantar kaptenen i
amerikanska armén Sam Jackson, äro alla
styckets typer oerhört banala. Som nämndes
gjorde den förtjusande Inga Tidblad en av
de allra mest uttröskade typerna, den lilla
goda tappra fattiga fosterdottern, till något
sora man kommer ihåg från detta lustspel,
och det vill ej säga så litet. Eljest var det
egentligen bara Sam Jackson—herr Hed-
393
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
