- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
471

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Burgteatern i Wien. II. 1848—1922. Av Maja Loehr. Översättning från författarinnans manuskript av A. L. W.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Burgteatern i Wien

fruktansvärd åskådlighet och uttalade
den slutliga dödsdomen över den gamla
byggnaden. Ar 1888 var nybyggnaden
vid Franzensring färdig, den 12 oktober
ägde avskedsföreställningen på den gamla
teatern rum. »Inför en djupt gripen,
högtidsstämd publik, som sedan de
tidiga morgontimmarna belägrat teaterns
stängda dörrar, gick ridån upp för den
sista föreställningen. Den som ej var
med kan icke förstå det intryck man
fick av denna afton, då man slukade
varje ord, varje stavelse, som om man
aldrig mera skulle kunna få njuta av
dem», skrev en samtida skildrare. Med
tårfylld stämma talade skådespelarna,
snyftningar hördes i salongen. Goethes
»Iphigenia» hade valts för avskedsfesten,
dess slutord »Leb wohl!» hade väl
aldrig varken förr eller senare gripit
åhörarna så djupt i hjärtat. Två dagar
senare öppnades den nya teatern.
Gottfried Semper och friherre von Hasenauer
ha byggt den; i prakt och storlek
överträffar den de flesta teaterbyggnader.
Med sin ytterarkitekturs en smula
akademiskt stämda patos och trapphusens
ståtliga marmorprakt är den ett typiskt
utslag av »Ringstrassestilen», i vilken
Wiens väldiga uppsving under kejsar
Frans Josef fann sitt adekvata uttryck.
Men i fråga om intim och stämningsfull
verkan, levande konstnärlig kontakt
mellan scen och åskådarrum kommer den
långt efter den enkla gamla Burgteatern.
Husets väldiga mått medförde med
nödvändighet ett förgrovande av
framställningssättet, som särskilt under
övergångstiden gjorde sig plågsamt märkbart.

Som den förnämsta konstnärliga
tilldragelsen under wllbrandts
direktörstid (1881—87) må nämnas uppförandet av
tre Sophoklestragedier i chefens egen
översättning och scenbearbetning. Efter
honom följde, efter några års
provisorium, doktor Max Burckhard (1890—97),

Charlotte Wolter
i Fäktaren från Ravenna.

vilken tämligen oförmedlat kom från en
juridisk departementstjänst till
direktörsstolen, men till sitt nya ämbete
medförde en fint odlad smak och en modern
läggning. Det var han som först gav
ibsen hemortsrätt på Burgteatern. »En
folkefiende», »Kongsemnerne», »Gildet
paa Solhaug», Samfundets støtter», »Lille
Eyolf» och »Vildanden» gingo under
hans tid för första gången över scenen
och skapade i Wien en entusiastisk
Ibsen-publik ur allt bredare lager. För första

471

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0519.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free